257. SKILSMÄSSOAVTAL

Jag kan knappt andas när jag drar ut det, håller det försiktigt i kanterna, som om det är för skört, för farligt—något med kraften att förstöra mig. För det gör det.

Roligt, eller hur? Förut hemsökte dessa brev mig, och jag försökte fly från dem. Men nu är det jag som tar fram dem i ljuset, trött på...

Logga in och fortsätt läsa