Kapitel 2 - Udda känslor

Solen sken genom fönstren och träffade mig rakt i ansiktet. Jag öppnade inte ögonen. Istället lät jag solen värma mig, försökte skaka av mig den kyliga känslan från drömmen jag just hade haft. Jag måste ringa min mamma; jag behöver höra hennes röst, hennes irriterande men livliga prat om vad som hänt under veckan.

Jag sträcker mig efter nattduksbordet och hittar min telefon, trycker på hemknappen. "Ring mamma," säger jag, och snart hör jag den lugnande rösten på andra sidan.

"God morgon, älskling! Du är uppe tidigt idag!"

Jag känner klumpen i halsen och försöker svälja ner den.

"Älskling, är allt okej?" frågar min mamma när jag inte säger något.

Jag tar ett djupt, lite skakigt andetag och svarar henne.

"Ja, mamma, jag är okej; jag behövde bara höra din röst."

"Drömmar igen?" undrar hon.

"Typ; det var en konstig en, gav ingen mening," säger jag och öppnar äntligen ögonen och börjar kravla mig ur sängen.

"Drömmar gör sällan det i början. Vill du berätta om den?" frågar hon.

Vill jag det? Vad ska jag säga? "Vi bodde i en grotta, och den här snygga killen dödade dig. Med sina tänder, drack dig torr, faktiskt."

"Nä, det är okej; den bleknar ändå. Jag kommer inte riktigt ihåg mycket," svarar jag, medveten om att min mamma kan spendera timmar med att tolka drömmar om jag berättar minsta detalj.

Det började när jag var barn, kanske vid tre års ålder. Jag hade dessa perioder av mardrömmar, inte de vanliga om monster under sängen eller mördande clowner på Tivoli. Nej, mina var av en mycket blodigare natur, med människor som slets isär, lem för lem, bestar i mörkret och själva naturen som vände sig mot vår mänskliga ras. Ibland kunde jag inte skilja på var drömmen slutade och mitt verkliga liv började. Min mamma tog ofta ledigt från jobbet för att stanna hemma när jag hade en dålig natt, övertygande mig om att det bara var en dröm.

I fyra år försökte min mamma få mig hjälp, och jag kunde se hur det åt upp henne. För varje läkare som ville ge mig en ny typ av medicin eller prata mer om att min pappa lämnade oss, blev hon mer besegrad. Hon köpte alla böcker om drömtydning hon kunde få tag på, med ett uppdrag att fixa mig. Så jag började gömma eller ljuga om mina drömmar. Jag berättade små bitar och höll alltid tyst om det värsta tills en dag då jag sa att de var borta, ersatta med drömmar om söta pojkar och kärlekshistorier. Och snart var de verkligen det.

"Det är bra, älskling... Men Hope, du skulle berätta för mig, eller hur? Om mardrömmarna kom tillbaka?" Min mammas oroliga röst skickade en smärta till mitt hjärta.

"Såklart, mamma, men oroa dig inte, det var ingen mardröm, bara en konstig dröm," ljög jag.

"Jag måste verkligen gå nu; har inte varit på toaletten än," skrattade jag, medveten om att det skulle avsluta samtalet.

"Okej, du borde gå då. Ses på söndag?" frågade hon.

"Jag kommer vara där!" sa jag, "Avslutar samtalet," innan jag rusade in i badrummet. Det var ingen lögn; min blåsa höll verkligen på att spricka.

Idag var min lediga dag från jobbet. Efter att ha slumrat några timmar var min första idé att stanna hemma, ligga i sängen, titta på Netflix och proppa i mig starkt kaffe, smörgåsar, chips och glass. Men den ihållande känslan av att vara instängd i en grotta fick mig att längta efter frisk luft. Jag övervägde att skicka ett sms till Maya. Kanske vi kunde hänga, men jag strök det. Även om Maya oftast är som en frisk fläkt, tar hon mycket energi, och just nu kände jag att jag behövde den energin för mig själv.

Jag öppnade garderoben och suckade när jag såg högarna med kläder. Kanske borde jag spendera dagen med att organisera detta kaos? Jag sköt upp det...igen...

Jag satte på mig ett svart linne, ett par jeans och mina vita Converse. Jag tog min jeansjacka och min axelväska och lämnade lägenheten.

Luften utanför kändes ren efter det kraftiga regnet natten innan. Solen var varm men inte het. Jag tog några djupa andetag och bestämde att det verkligen var en vacker dag.

Efter en kort promenad hamnade jag på Stadens Djurpark. Jag älskar det här. Jag föredrar faktiskt djur framför människor eftersom det inte finns något behov av att prata.

Min promenad tog mig förbi sälarna och delfinerna och genom reptilhuset. Jag stannade vid barnens klapphörna för att gosa med kaninerna. Jag älskar doften av kaniner! Sedan kom jag till området med de stora katterna. Jag bryr mig inte mycket om dem, måste jag erkänna. Jag tycker de är lata och arroganta, och om jag vore ett djur skulle jag inte lita på dem. Massa baktankar där. Jag hamnade på samma plats som alltid. Längst bort i parken, vid vargarna. De är en solid flock på 8 vargar, och de är den enda terapin jag behöver. Jag får ögonkontakt med alfahonan, och jag känner ett leende forma sig på mina läppar. "Kom igen, kalla på dem," viskar jag till henne som om jag verkligen tror att hon kan höra och förstå mig. Hon lutar huvudet bakåt, och ett lågt ylande bryter ut från hennes strupe, och jag fnissar. Det dröjer inte länge innan resten av flocken kommer springande. Alphannen stannar vid sin hona, gosar med nosen i pälsen på hennes nacke innan han kommer fram till mig. Alfahonan stannar på sin plats och tittar.

Jag sätter mig ner på gräset framför dem, bara separerade av stängslet i deras inhägnad, och jag stoppar handen i min väska. Sju par öron spetsas, sju par ögon följer varje rörelse jag gör, och sju blöta tungor slickar sina nosar.

"Jag vet vad ni vill ha, era tokiga hundar," skrattar jag medan jag tar upp en påse torkat kött ur väskan. Jag vänder mig först till alfahanen.

"Nu vet du vad som gäller; du ger din dam först." säger jag och ger honom köttbiten mellan de täta stängselspjälorna. Jag ser på när han joggar över och lägger köttet framför henne innan han kommer tillbaka till mig. "Duktig pojke! Du är en riktig gentleman," berömmer jag honom och ger honom hans egen delikatess. Jag ger sedan min uppmärksamhet till de sex återstående vargarna innan jag lutar mig mot stängslet och bara slappnar av en stund. De lurviga sju på andra sidan gjorde detsamma.

"Jag önskar verkligen att ni kunde förstå mig. Det skulle vara trevligt att ha någon att prata med. Jag bryr mig inte så mycket om att prata med folk; jag har aldrig varit bra på det." Jag vände mig till alfahanen. Han vilade huvudet på sina stora tassar och tittade tillbaka på mig. "Nåväl, kanske kan vi träna på det nästa gång, va?" Jag skrattade innan jag reste mig upp.

Alfahonan speglade mig innan hon återigen lutade huvudet och kallade på sin flock.

De sprang alla iväg efter henne, men innan han försvann vände sig alfahanen om och gav mig ett starkt ylande som gick rakt in i min själ, och sedan var han borta. Mina ben skakade, och jag grep tag i stängslet för att stabilisera mig. Vad var det där? Det var inte ett hot eller en dominanshandling. Det kändes mer som en klapp på ryggen. Mer som, "Du klarar det," "Jag känner med dig," och "Håll ut."

"Gud Hope, det måste vara riktigt illa om du hoppas på uppmuntran från en varg." viskade jag för mig själv, skakade på huvudet, och ett tyst skratt lämnade mina läppar.

Istället för att gå hem tog mina ben mig till parkourparken några kvarter från min lägenhet. Det är en omfattande park, inte bara för parkour; det finns ett kaffestånd med några bord och stolar, områden för picknickar och frisbeespel, en liten hundpark, och förstås George glassgubben med sin vagn av kalla, himmelska godsaker. Vanligtvis kommer jag hit då och då för att träna själv, men idag är jag bara en åskådare. Jag beställde en mellanstor caffe mocha och satte mig vid ett bord som vette mot parken. Tonåringarna som normalt invaderade den här delen var förmodligen i skolan, men det fanns några, kanske i min ålder, som tränade sina färdigheter. Jag smuttade på den bittersöta vätskan medan jag tittade på hoppen, svingningarna och glidningarna framför mig. Jag kunde känna mina muskler rycka lite, längtande efter att vara med.

"Hoppar du över träningen idag?" hör jag en manlig röst komma upp bakom mig.

Jesse tog plats i stolen bredvid mig. Rött hår, blå ögon, och fräknar täcker hans hud. Han log sitt vita, charmiga leende.

"Nej, det är min lediga dag, så jag kom bara för kaffet," svarade jag och log tillbaka.

"Fortsätt intala dig själv det." Jesse blinkade åt mig medan han drog av sig tröjan och spände sina muskler. "Jag är ganska säker på att du kom för utsikten," fortsatte han och vickade på ögonbrynen.

"Ja, du önskar!" svarar jag, känner en liten rodnad på mitt ansikte och lite varmare än normalt.

Han skrattade högt innan han reste sig upp, rufsade mitt hår, och sprang iväg.

Jag log för mig själv och tog en till klunk från min kopp.

Han har inte fel dock; jag gillar att se honom träna. Inte som en förälskad tjej imponerad av hans goda... nej, exceptionella kroppsliga fysik, men hans snabbhet, flexibilitet, och styrka blåser ofta bort mig. Det är som om han inte är mänsklig. Som om han klivit ut från en Avengers- eller Gladiatorfilm. När jag såg honom i luften ibland var det som om han trotsade tyngdlagen. Idag var en sådan dag. Hans kropp, glänsande av svett, vred sig, svängde, landade, lämnade och flög som om den inte var menad för något annat. Från att balansera på smala ytor till att landa på en annan, långt bort, det var som en dans med naturen och

Jag kände min andning bli snabbare, min hud varmare och jag slickade mina läppar, lite ur fokus... vad fan?… Jag reagerar aldrig så här på Jesse.

"Är du säker på att du inte vill vara med?" ropade han efter ett tag. Jag bara skakade på huvudet och vinkade åt honom att fortsätta, glad att han var för långt borta för att se mitt rodnande ansikte.

Jag tränar med honom ibland, och kanske om han hade skickat ett sms och berättat att han skulle vara här, kunde jag ha haft på mig bättre kläder och joinat honom.

Jag kollar min telefon.

Ett nytt meddelande...

Från Jesse: Träning idag, vill du vara med?.

Oj, totalt missade det.