Ett hundra tjugofyra

POV Amelia

Den kalla bergsluften bet i mina kinder när jag följde Marcelo genom den täta undervegetationen. Skogen var tystare än vanligt, som om världen själv höll andan. Morgonsolen silade genom träden och kastade långa skuggor som dansade över den ojämna marken. Vårt mål var nära, men det var oc...

Logga in och fortsätt läsa