Kapitel 2 Läkarens återkomst
Mandy kunde inte dölja äcklet i blicken när hon såg på Lily, som alltid hade varit omöjlig att vinna över trots år av ansträngningar.
De senaste fem åren hade Mandy låtsats bry sig om Lilys välmående, sett till hennes dagliga behov och ofta följt med henne på läkarbesök. Om Lily inte hade varit hennes biljett till att bli fru Frost skulle Mandy inte ha slösat en sekund på att försöka vinna hennes tillgivenhet.
Trots att Lily uppenbart inte tyckte om henne, satte Mandy ändå upp en tapper fasad och sträckte armarna mot henne.
”Lily, kom till mamma och ge mig en kram”, kuttrade hon.
Vid Mandys ord vände Lily sig genast bort och klamrade sig hårt fast vid Harrisons hals.
”Men jag vill att pappa ska hålla mig”, sa hon med sin barnsliga röst. ”Pappa, håll mig.”
När Harrison såg Lilys reaktion strök han henne mjukt över ryggen, ömt.
”Det är okej, älskling. Var inte rädd. Pappa är här. Pappa håller dig”, tröstade han henne, innan han vände sig mot Mandy med ett kallt uttryck.
”Lily är fortfarande väldigt liten. Om hon inte vill att du ska hålla henne, så tvinga henne inte”, sa han bestämt. ”Just nu är ditt viktigaste bidrag att hitta doktor Johnson.”
Precis när Harrison hade sagt det kom hans assistent Simon fram med en telefon i handen.
”Herr Frost, vår kontakt på sjukhuset ringde precis. Doktor Johnson har redan kommit till Westland sjukhus.”
När Mandy hörde det förändrades hennes min direkt.
”Va? Vi har stått här så länge med välkomstskylten, och så åkte hon direkt till sjukhuset?” Mandy hade försäkrat Harrison om att Ella skulle vara på det här flyget. Nu när de hade missat henne skulle Harrison garanterat vara missnöjd.
Simon kastade en besvärad blick på Mandy och väntade på Harrisons svar.
Efter en stund befallde Harrison: ”Vi åker till sjukhuset.”
Samtidigt satt Elena, som redan hade kommit till sjukhuset, tillsammans med Nathan och gick igenom provsvar och operationsplaner för Zanders pappa.
Nathan stod bredvid och förklarade läget. ”Elena, mina färdigheter räcker inte riktigt till för ett så komplicerat ingrepp. Med patientens höga ålder är jag inte säker på att jag klarar det. Det är därför jag ringde dig – vi behöver din expertis.”
Medan hon granskade pappren svarade Elena professionellt: ”Det är lugnt. Sådana här fall är faktiskt ovanliga här hemma, och operationen är ganska svår. Säg till operation att vi börjar om trettio minuter. Jag behöver dig som min assistent.”
Nathan nickade utan att tveka. ”Självklart. Det är en ära att få assistera dig.”
Elena hade faktiskt tillbringat flera år utomlands med att finslipa sin operationsmetodik. Hennes medicinska skicklighet var inte bara oöverträffad på hemmaplan, utan också högt respekterad internationellt. Ändå föredrog hon att hålla en låg profil, arbeta under namnet Ella Johnson och på så vis bli något av en gåtfull figur i läkarkretsar.
Om det inte hade varit för hennes tidigare koppling till Nathan som före detta klasskamrater, hade hon inte vågat ta sig an Zanders pappas fall.
När alla förberedelser inför operationen var klara, pratade Elena med sina två barn innan hon gick in i operationssalen.
”Connor, Mia, jag behöver att ni båda sitter tysta och väntar i väntrummet. Den här operationen kommer att ta ganska lång tid, så uppför er nu,” sade hon mjukt. ”Så fort den är över kommer er gudmor till sjukhuset och hämtar oss. Om ni behöver något, säg bara till personalen – de hjälper er.”
Båda barnen nickade lydigt. Connor höll i en bärbar dator medan Mia klamrade sig fast vid en snabb toppmodern mobil; båda var helt uppslukade av sina skärmar.
Connor vinkade iväg Elena. ”Mamma, oroa dig inte för oss. Jag tar hand om Mia.”
Elena såg på sina barn med stolthet. Under åren hade de, trots hennes krävande arbete och ekonomiska press, blivit anmärkningsvärt självständiga – något som hade varit en välsignelse för henne.
När hon hade gjort dem till rätta gick Elena in i operationssalen.
Just då kom Harrison och Mandy till sjukhuset med sitt följe. När de fick höra av sin kontakt att Dr Johnson redan hade gått in i en operation, blev Harrison orolig.
Hans dotter Lily hade fötts med ett mindre hjärtfel. I flera år hade han tagit henne till sjukhus både i Sverige och utomlands, men ingen läkare hade velat operera henne. När han hade hört talas om Ellas enastående skicklighet hade han hoppats att få hennes hjälp för Lily, men gång på gång hade de missat varandra.
Mandy märkte Harrisons oro och frågade: ”Harrison, vad gör vi nu?”
Harrison gav henne en irriterad blick. ”Det finns inget annat att göra än att vänta.”
”Men tänk om hon inte kommer ut på flera timmar? Ska vi verkligen sitta här hela den tiden? Hon är ju bara en läkare – är hon inte lite väl högfärdig?” gnällde Mandy.
Harrison vände sig mot henne, missnöjd. ”Mandy, tänk på vad du säger. Hon är inte ’bara en läkare’ – hon är en av de främsta kirurgerna i världen. Lilys operation hänger helt på hennes beslut,” påminde han henne strängt. ”Det handlar om vår dotters hälsa. Bryr du dig inte om det alls?”
Inför Harrisons fråga tvingade Mandy fram ett stelt leende. För att nå sina mål lade hon sig till med en undergiven ton.
”Harrison, det var inte så jag menade. Jag sa det utan att tänka för att jag är så orolig för Lily,” förklarade hon. ”Jag är hennes mamma – hur skulle jag kunna låta bli att bry mig om hennes hälsa? Jag skulle ge henne mitt eget hjärta om jag kunde.”
Orden lät tomma; tanken på att offra sitt hjärta för Lily var befängd.
Harrison släppte grälet, hittade en stol och satte sig ner med Lily i famnen.
Under tiden de väntade fortsatte han att ta hand om Lily med stor omsorg, till och med genom att mata henne med frukt bit för bit för att vara säker på att hon inte skulle sätta i halsen.
När Mandy såg hur ömt Harrison tog hand om Lily kände hon en våg av svartsjuka. Den där lilla snorungen hade fötts med tur – vad hade hon gjort för att förtjäna Harrisons kärlek?
Harrison hade tänkt vänta utanför operationssalen på Ella, men mitt i väntan fick han ett viktigt samtal om en akut fråga på företaget som krävde hans omedelbara uppmärksamhet.
Mandy insåg hur pressat läget var och grep chansen att kliva in.
