Kapitel 4 Felaktig identitet
Lily kliade sig på sitt lilla huvud och tänkte i några sekunder innan hon svarade: ”Men mamma har bara haft mig som sitt barn.”
Hennes ord fick Mia att höja på ögonbrynet.
”Är du säker på att din mamma är din biologiska mamma? Har ni någonsin gjort ett DNA-test?”
När hon nämnde DNA-test blev Lily mållös.
Med tanke på hur Mandy behandlade henne – kunde det vara möjligt att Mandy inte var hennes riktiga mamma? Tanken började ta över Lilys unga huvud.
När Lily nu inte längre var säker på om Mandy verkligen var hennes mamma kände hon ett behov av att bevisa att hon hade föräldrar som älskade henne. Så hon tog upp Harrison.
”Jag har gjort ett DNA-test med min pappa. Jag är definitivt hans biologiska dotter”, sa hon. ”Pappa älskar mig jättemycket. Han avgudar mig.”
Det fick Mia att höja ögonbrynet igen.
”Din pappa verkar inte särskilt bra, om du frågar mig”, sa hon. ”Om han verkligen älskade dig skulle han inte lämna dig här, gråtande och helt ensam.”
Lily sänkte blicken, sårad, och tystnade.
Mia tog chansen att så ett frö i Lilys huvud. ”Titta så lika vi är. Tänk om du är min försvunna syster? Tänk om vi gjorde ett DNA-test?”
Lily föll in i djupa funderingar, som om hon faktiskt lät sig påverkas av Mias förslag.
Mia ville fråga Lily mer om hur hon hade det, men just då ekade Mandys otåliga röst utifrån badrumsdörren.
”Lily, har du ramlat ner i toaletten eller? Kom ut nu!” skrek Mandy. ”Om du inte kommer ut på en gång kan du lika gärna stanna där inne för alltid!”
När Lily hörde Mandys röst ryggade hon instinktivt tillbaka. Hon gav Mia en sista meningsfull blick innan hon gjorde sig redo att gå.
Just då verkade Mia få en idé. Hon knuffade Lily mot andra sidan av badrummet och rusade själv mot dörren.
Innan Lily hann förstå vad som hände hade Mia redan ställt sig mot Mandy där ute.
Trots sin unga ålder hade Mia ett hett humör. När hon stötte på någon hon inte gillade gick hon rakt på. De som kände henne väl hade gett henne smeknamnet ”Fröken Konfrontation”.
Och precis som vanligt lät Mia inte Mandy komma undan.
”Mamma, har du någonsin ramlat ner i en toalett? Eller bodde du kanske i en?” frågade Mia med fullt allvar.
Mandy, som varit helt uppslukad av mobilen, fick genast ett mörkt uttryck i ansiktet. Hon undrade hur Lily kunde ha förändrats så mycket – var det här verkligen samma timid flicka som alltid kröp ihop inför henne?
Med sammanbitet ansikte skällde hon på Mia.
”Lily, hur vågar du säga så till mig?”
Mia putade med läpparna och snäste tillbaka: ”Det var du som pratade så med mig först. Varför får inte jag prata likadant med dig?”
”Din…!”
Mandy kokade av raseri. Hon var inte den som svalde sin stolthet i första taget.
När hon försäkrat sig om att ingen var i närheten sträckte hon fram ena handen mot Mia. Naglarna, målade i starka färger, såg vassa och hotfulla ut. Hon körde in dem i Mias arm.
Den skarpa smärtan fick Mias ansiktsuttryck att förändras, och tårarna steg i hennes ögon.
Inte ens det räckte för att göra Mandy nöjd. Hon fortsatte att skälla på henne. ”Din lilla unge. Den här gången lär jag dig bara en läxa. Om du vågar säga emot mig igen kan jag strypa dig.”
Mia svalde ilskan och gav inte igen mot Mandy.
Hon hade sina egna planer. Tidigare hade hon hört Lily säga att hennes pappa älskade henne över allt annat. Mia tänkte använda Lilys pappa för att läxa upp den här hemska kvinnan som vågade göra henne illa.
När Mandy såg att Mia inte längre vågade säga emot, betraktade hon henne med självgod belåtenhet.
Vilken liten slyngel. Precis som den där avskyvärda kvinnans unge – precis som sin mor. Utan uppfostran skulle hon aldrig lära sig att sköta sig.
Mandy släpade tillbaka Mia till väntrummet utanför operationssalen.
Minut för minut närmade sig den komplicerade operationen där inne sitt slut.
En utmattad Elena klev bort från operationsbordet.
Nathan gick vid hennes sida som en hängiven assistent och bad om ursäkt.
”Förlåt, Elena. På grund av att jag inte är tillräckligt skicklig tvingades du operera direkt efter flygresan.”
Elena drog av sig operationshandskarna och torkade svetten ur pannan. ”Det är ingen fara. Vi är här för att rädda liv.”
”Operationskostnaderna för Zanders pappa förs över till ditt konto i morgon,” försäkrade Nathan. ”Jag har också ordnat ett hotellrum åt dig. Jag skickar adressen strax.”
Elena nickade.
Just då skyndade Nathans assistent fram.
”Dr Parker, jag måste meddela att Harrison Frost från Frost Industries kontaktade mig. Han vill träffa dr Johnson.”
När Nathan hörde Harrisons namn rynkade han pannan.
”Vad vill han henne?” frågade han.
Assistenten förklarade: ”Hans dotter är sjuk. Han vill att dr Johnson undersöker henne.”
Nathan var tyst en stund innan han svarade: ”Om han vill ha vård får han gå rätt väg. Vad är det för fasoner att stå och vänta utanför operationssalen för att överraska dr Johnson?”
”Säg åt dem att gå. Dr Johnson har precis avslutat en komplicerad operation och hon är helt slut.”
”Det var allt.”
Nathan avvisade bestämt assistentens begäran.
Assistenten stod kvar, obekvämt. Om familjen Frost hade kunnat kontakta Ella direkt hade de inte stått och väntat utanför operationssalen i ett halvt dygn.
Orolig för att barnen hade fått vänta för länge i väntrummet, bytte Elena om och gick dit.
Just då ringde hennes vän och assistent Charlotte Rose.
”Elena, jag är nere vid sjukhuset. De låter mig inte parkera här. Kom ner med barnen snabbt.”
Elena svarade kort och skyndade in i väntrummet.
När hon bara såg Connor sitta ensam och spela på sin dator frågade hon: ”Connor, var är Mia?”
