Kapitel 2
Sedan tog hon resväskan hon hade packat i går och gick, ensam, precis som hon hade kommit.
Kvällen var på väg att falla när Arthur äntligen kom tillbaka med båda barnen.
Huset låg tyst. Layla, utmattad, hade slumrat till i bilen, med sitt lilla huvud lutat mot hans breda axel.
”Pappa, vi vill fortfarande leka med fröken White”, sa Logan, med sitt knubbiga ansikte ihopskrynklat av besvikelse.
”Nästa gång”, svarade Arthur.
Chauffören öppnade dörren, och Arthur klev ur med ett barn i vardera arm.
Logan tippade upp hakan och frågade oskyldigt: ”Pappa! Kan vi hälsa på fröken White ofta? Eller så kanske hon kan bo med oss? Jag och Layla vill båda bo med henne.”
Arthur stannade till och rufsade sedan Logan försiktigt i håret. ”När ni saknar fröken White framöver tar jag er och hälsar på henne.”
Logans ansikte ljusnade. Han tänkte på hur skönt det skulle vara om Heidi var hans mamma...
En stund senare skakade Logan på huvudet. Caroline hade alltid varit mild, uppmärksam och ordentlig. När pappa var borta på affärsmiddagar brukade mamma inte bara trösta dem till sömns, hon satt dessutom uppe och väntade för att kunna ta hand om pappa när han kom hem.
De behövde fortfarande Caroline ibland.
”Har mamma redan somnat? Varför är inga lampor tända?” Logan tittade upp mot huset. Oavsett hur sent det var brukade Caroline alltid vänta vid dörren för att välkomna dem hem.
Men i dag hade hon inte kommit ut.
Arthur svarade inte. Nina gick fram till dem, tog plikttroget barnens händer och sa lågt: ”Herr Windsor, fru Windsor har gett sig av.”
Gett sig av?
Arthur rynkade lätt pannan men slätade snabbt ut ansiktet igen. Säkert något med familjen Hamilton, tänkte han avfärdande. Caroline hade aldrig gett honom anledning att oroa sig.
När han hade lämnat över barnen till Nina och bett henne göra dem klara för sängen gick Arthur ensam upp till sitt rum. Han var slut i dag. Barnen hade absolut velat leka med Heidi, och därför hade de kommit hem mycket senare än planerat.
Det var långt in på natten när Arthur tände lampan och fick syn på ett kuvert på nattduksbordet. Handstilen var prydlig och elegant: [Till Arthur.]
Just som han skulle öppna det knackade Nina på dörren, med en ursäktande ton. ”Herr Arthur Windsor, herr Logan Windsor och fröken Windsor insisterar på att du stoppar om dem.”
Vanligtvis var det Caroline som lade barnen, eller åtminstone ringde dem, hur sent det än var.
Layla, nybadad med håret i små lockar, satt på sängkanten och dinglade med sina korta ben.
Hon lyfte sin klocktelefon och funderade på att ringa mamma, när Logan, också nybadad, sprang fram och stoppade henne.
”Layla, kanske ring inte. Mamma glömde nog.”
Men Layla ville ändå höra mammas mjuka röst berätta godnattsagor för dem.
Logan klättrade upp i sin egen säng och viftade med sina små armar medan han mumlade: ”Om du ringer kommer mamma säkert tillbaka direkt, och vad händer då med fröken White? Hon lovade ju att ta oss till skolan i morgon.”
Efter att ha tänkt en stund släckte Layla klockans skärm och kröp ner under täcket. ”Då får pappa stoppa om oss”, sa hon tyst.
Så Arthur fick lägga kuvertet åt sidan så länge. När han väl hade fått barnen att somna skulle Arthur just gå tillbaka till sitt rum, men ett samtal från kontoret kallade in honom till jobbet igen. Han kom inte hem på hela natten.
Samma kväll klev Caroline ur taxin utanför ett hyreshus. Det var den lilla lägenheten hon hade bott i under studietiden.
Efter att hon gift sig med Arthur hade hon lagt karriären åt sidan. Alla fastigheter som stod i hennes namn var sådana Arthur köpt åt barnen. Den här lägenheten, som hon hade sedan innan äktenskapet, var den enda som faktiskt var hennes.
Lägenheten hade inte städats på flera år. Högar av försöksrapporter täckte golvet och facktidskrifterna i bokhyllan låg under ett lager damm. Caroline plockade undan lite, innan hon insåg att hon inte hade ätit på hela dagen.
Hon tog fram mobilen för att beställa hem mat. När hon skulle betala fick hon syn på bankkorten som var kopplade till kontot.
Det ena kortet fick regelbundna insättningar från Arthur för barnens utbildning. Det andra var till Carolines levnadskostnader – trettio tusen dollar i månaden för hushållet. Caroline hade aldrig rört det, utan alltid använt sina besparingar från tiden före äktenskapet.
Arthur satte bara in pengar; han kontrollerade aldrig kontona. Han hade ingen aning om det här.
Hon stirrade tyst på de två korten, lät ett bittert skratt smita fram och kopplade bort båda. Hon skulle ändå inte behöva dem längre.
På natten låg Caroline i sängen, oförmögen att somna.
Det var den tid då hon brukade ringa barnen för att hjälpa dem att somna. Bilderna spelades upp om och om igen i hennes huvud. Fingrarna svävade över deras kontaktuppgifter innan hon till slut lade ifrån sig telefonen.
Då kom ett meddelande: [Har du tid snart?]
När hon såg profilbilden, välbekant och ändå främmande, mindes Caroline Alton Brooks, en äldre kollega från hennes doktorandtid.
Alton var vänlig och lågmäld, specialiserad på cancerforskning. Sedan Caroline gifte sig och drog sig undan akademin hade de inte haft kontakt.
När Alton fick höra om hennes stundande skilsmässa frågade han om hon ville komma tillbaka och delta i en forskningskonferens nästa månad.
Caroline tvekade, delvis på grund av den skadade handen och cancern som blivit värre, men också för att hon varit borta från akademin i så många år och inte visste om hon verkligen skulle passa in igen.
Hon varken tackade ja eller nej, utan bad om några dagar att tänka. Alton gick genast med på det.
Nästa dag vid lunchtid mötte Caroline sin jurist på en restaurang.
Det var hennes favoritställe, ett hon hade besökt flera gånger med Arthur innan de gifte sig. Ett varmt, gult sken föll över bordet när Caroline öppnade den läderinbundna menyn.
Hennes jurist, Terry Morales, var en vän från college som hade sett Carolines resa sluta i en sådan besvikelse.
”Men herregud, så sjuk du har blivit!” sa hon bekymrat.
Caroline log sorgset och hällde upp ett glas vitt vin åt Terry.
Genom ljuset som bröts i vinglaset såg hon bekanta gestalter på andra sidan den svängda trappan. Handen som höll glaset stelnade.
”Vad är det?”
”Inget.”
Terry följde hennes blick och ansiktet hårdnade. ”Av alla ställen att springa på dem. Vilken otur.”
Det var flera välkända ansikten från Windsor Group, som verkade fira något. Servitrar bar upp ishinkar med dyr champagne, som om pengar inte betydde någonting.
Mannen som satt vid bordets kortända snurrade långsamt på sitt glas, kylig och avståndstagande, och ändå var det en kvinna som fick sitta bredvid honom.
”Grattis, Heidi! Vi vann det här projektet tack vare dig! Nu skålar vi för dig!”
