Kapitel 3
Heidi log blygsamt. ”Det var helt och hållet tack vare herr Windsors vägledning. Jag skulle gärna vilja skåla personligen för dig, herr Windsor.”
Hon hällde generat upp en drink åt Arthur, och runt bordet bröt jubel ut.
Arthur mindes förmodligen inte att det var på den här restaurangen han och Caroline hade träffats första gången. Den som blev skålad för och hyllad hade bytts ut – från Caroline till någon annan.
Caroline tog en tyst klunk vin. Det var så beskt att hon ryckte till.
Terry, som såg det, var på väg att dra Caroline därifrån när en överklädd kvinna dök upp.
”Vad gör du här?”
Det var Arthurs assistent, Dolly Reed. På företaget var det inte många som kände till Carolines identitet, men Dolly var en av dem.
”Fröken Hamilton, att du är här känns ganska olämpligt.”
”Även om jag inte vet hur du fick reda på det här, så har herr Windsor sagt att dagens firande är särskilt för fröken White, och vi vill förhindra att ’vissa personer’ medvetet förstör det, så du förstår…”
Orden drypade av förakt. Terry blev så arg att hon nästan gick på Dolly fysiskt, men Caroline höll henne tillbaka.
”Det är inte värt det.”
Caroline drog Terry mot utgången och lämnade med en sista kommentar: ”Du behöver inte säga till honom att jag var här.”
”Terry, om han inte svarar skickar vi bara det juridiska brevet.”
Det tog en stund innan restaurangen tömts. Arthur gick ner för att slippa dricka mer och frågade Dolly hur det gick.
Dolly bugade lätt. ”Nästan klart, herr Windsor. Oroa dig inte.”
”Bra”, svarade Arthur kyligt. ”Du kan gå upp igen först.”
Han drog upp en cigarett ur fickan och lade den mellan läpparna utan att tända. Han hade inte rökt ensam sedan barnen föddes.
Med smala ögon såg han mot restaurangens karuselldörr, där han fick en glimt av en smal gestalt som gick därifrån.
Caroline körde tillbaka till sin lägenhet.
Precis när hon kom in ringde telefonen. Det var Arthurs syster, Elsie Windsor.
”Caroline, jag hörde att du är tillbaka i Sovereign City. Hur mår du?”
Caroline kunde inte avgöra om det var kroppen eller hjärtat som var mest utmattat. Efter en paus svarade hon: ”Elsie, det var länge sen. Jag mår bra.”
Hon var inte redo att berätta för någon i familjen Windsor om sin sjukdom.
Rösten i andra änden lät uppriktigt omtänksam. ”Caroline, kommer du ihåg vilken dag det är om ett par dagar? Farfar bad särskilt om att få träffa dig och min bror.”
Varje sensommar firade Isaac Windsor, Arthurs farfar, sin födelsedag med hela familjen samlad.
Caroline, som på sistone blivit träffad av det ena slaget efter det andra, hade nästan glömt det om inte Elsie påmint henne.
”Okej.”
Elsie var en av de få som hade behandlat Caroline anständigt sedan hon gift sig in i familjen Windsor.
Carolines första impuls var att säga nej. Nu när hon skilde sig från Arthur ville hon klippa alla band med honom och familjen Windsor.
Men eftersom Isaac uttryckligen bett att hon skulle komma var det svårt att vägra. Kanske var det här ett bra tillfälle att ta upp det som hade hänt för flera år sedan.
Caroline hade just lagt sig för att vila när ännu ett samtal kom, halvt genom dåsighet. Hon svarade utan att titta vem som ringde.
”Hej, mamma!” Laylas söta, barnsliga röst hördes.
Carolines dåsighet försvann på en gång. Efter en kort tystnad svarade hon tonlöst: ”Vad är det?”
”Mamma, på sistone har du—”
Innan Layla hann säga klart gav Logan henne tydligen en knuff. ”Layla, kom till saken.”
Layla gjorde en grimas. ”Mamma, kan du hämta oss i kväll så vi kan äta middag hemma hos farfar?”
Caroline kunde se hennes hoppfulla lilla min framför sig.
Förr hade hon varit där och hämtat dem utan att de ens behövt fråga. Nu ville hon inte, och hon orkade inte. Minnet av barnen som den dagen lekt lyckligt runt Heidi fick det att värka i bröstet.
Caroline vände sig om, drog täcket över sig och täckte ögonen. ”Be pappa hämta er i kväll. Jag är väldigt trött i dag.”
Det var kanske ett av de få tillfällen i hennes liv hon sagt nej, och definitivt det första från deras mamma. Layla kände plötsligt ett stick i hjärtat. Mamma hade alltid ställt upp för dem.
Hon var på väg att säga mer när Logan ryckte åt sig klockmobilen och sa: ”Mamma, du är så ansvarslös. Fröken White skulle aldrig vara så här.”
Det där skulle garanterat provocera henne, och då skulle hon komma.
Inför Logans anklagelse gav Caroline bara ifrån sig ett kort, torrt skratt. Tvillingarna hon nästan hade dött för att föda ville att någon annan skulle vara deras mamma.
”Då kan du be henne hämta er,” sa hon och lade på.
Caroline kunde inte sluta älska sina barn helt och hållet, men efter år av hängivenhet utan att få något gott tillbaka tänkte hon inte längre jaga deras kärlek.
Windsor Herrgård låg inbäddad i den annalkande skymningen, med en arkitektur som bar på historia.
Så fort Caroline klev ur bilen fick hon syn på två små gestalter som stod tryckta mot fönstren från golv till tak.
Logan såg henne, gjorde en min och sprang därifrån. Layla sprang fram och kramade henne, tittade upp med sitt fluffiga hår. ”Mamma!”
Caroline besvarade kramen lätt, innan hon varsamt sköt henne ifrån sig.
I samma ögonblick som hon klev in i salongen tycktes luften strama åt.
Arthurs äldre bror och hans fru satt i varsin ände av soffan. Mannen liknade Arthur en aning, men såg mognare och stadigare ut. Han reste sig för att hälsa när Caroline kom in.
Svärsystern, klädd i ljusa, glamorösa kläder och med en självklar pondus, låtsades inte ens märka att Caroline hade kommit. Hon hade aldrig accepterat Caroline i rollen som ”hemmafru”.
”Caroline, vad har du haft så fullt upp med att du inte ens kunnat ta dig tid att ta med barnen hit till Windsor Herrgård?” Arthurs mamma, Tiffany Windsor, talade kyligt från sin plats längst fram i rummet, med en auktoritet ingen ifrågasatte. ”Du är mamma. Gör det du ska.”
Caroline förstod att Tiffany påminde henne om deras överenskommelse.
När Tiffany hade gått med på att Caroline och Arthur gifte sig var ett villkor att Caroline helt skulle lägga sin karriär åt sidan för att fokusera på att uppfostra deras barn.
På den tiden hade en ansedd utländsk läkarutbildning erbjudit henne en traineeplats, som hon motvilligt gav upp för att gifta sig med Arthur. Den platsen hade i stället gått till Heidi.
Fem år senare var Caroline en heltidsmamma som tog hand om sin man och sina barn.
Svärmodern, svägerskorna och svågern ogillade henne, maken höll distans, och Heidi hade återvänt triumferande, inflygande som Arthurs personliga sekreterare, självsäker och högt upp på vågen.
Ett enda beslut hade skapat en hel värld av skillnad.
Caroline öppnade munnen för att förklara, men insåg att det inte var värt det. ”Jag förstår.”
Hon hade kommit i dag för att prata om skilsmässan med Isaac. Det fanns ingen anledning till fler förklaringar. Hon hittade en ledig plats att sitta på och åt middagen i tysthet.
Isaacs sjukdom krävde att han vilade i sängen, så i kväll blev det ingen middag samlad kring bordet; Caroline fick inte träffa Isaac.
Arthur, upptagen med företagets angelägenheter, kom inte förrän vid midnatt. Caroline var på väg nerför trappan när hon mötte honom i dörren. De mötte varandras blickar ett kort ögonblick, men ingen av dem sa något.
Caroline vände snabbt bort blicken. Arthur var den sista hon ville se här. Han hade alltid varit kylig mot henne.
Trots att hon hade lämnat skilsmässoavtalet hade Arthur inte ställt en enda fråga om det. I stället gick han förbi henne för att utbyta artigheter med familjen Windsor.
Elsie såg alltihop och klappade Caroline på handen. ”Vila lite, Caroline. Par kan reda ut saker när de får vara ensamma.”
Men Caroline ville inte längre förklara någonting för Arthur.
Genom åren hade hon prövat allt för att värma hans hjärta, helt förgäves. Hon hade gjort slut på all sin värme för Arthurs skull och hade ingen kraft kvar att värma honom längre.
Hon hade bara kommit i dag för att hon ville tala om skilsmässan.
Efter att ha pratat en stund med Elsie gick Caroline tillbaka till rummet och hörde Arthur i badrummet med telefonen.
Hans djupa röst trängde igenom glasdörren, dämpad och hes: ”Okej, jag följer med dig i morgon.”
Det var en tålmodig ton han aldrig hade använt mot henne. Hon behövde inte gissa vem som var i andra änden.
Caroline knackade på sovrumsdörren.
”Du kan sova här i natt. Jag går till arbetsrummet.”
Arthur stoppade undan mobilen och kastade en likgiltig blick på henne. ”Det behövs inte.”
