Kapitel 4
Han gick förbi henne och sade kallt: ”Jag sover i arbetsrummet.” Sedan gick han nerför trappan och drog en tydlig gräns mellan dem. Det enda han någonsin hade känt för Caroline var ansvar, aldrig kärlek.
När Caroline såg det som en gång varit deras sovrum som gifta på Windsor Manor, gav hon till slut av sig mitt i natten. Hjärtat kändes för trångt här.
Hon sade till hushållerskan att familjen Hamilton hade en del att ordna, men att hon skulle vara tillbaka i tid till Isaacs födelsedag. Hushållerskan försökte inte stoppa henne.
Tidigt nästa morgon sprang Layla till sina föräldrars rum men fann ingen där. Arthur hade blivit inkallad till företaget i gryningen.
Hon klagade högljutt över att hon ville träffa Caroline, men hushållerskan berättade att Caroline hade åkt i väg mitt i natten.
Logan var också vaken vid det laget. När han fick höra det blev han oförklarligt arg. Varför kom och gick hans mamma alltid så mystiskt på sistone?
Han bad hushållerskan ringa Caroline, men ingen svarade. Caroline hade haft mobilen på ljudlös när hon sov.
Förr hade hon oroat sig för allt, haft barnen i huvudet hela tiden och inte kunnat sova när telefonen ringde. Nu när hon hade släppt taget om Arthur kunde hon äntligen sova en hel natt.
Barnen hade inget val utan fick åka till skolan i Arthurs bil. Men utan mamma hemma kunde de låta Heidi köra dem i morgon.
Tanken fick humöret att lätta direkt.
Morgonljuset silade in genom en glipa i de tunga gardinerna och lade en ljusstrimma över golvet.
Caroline satt trött på sängkanten, med fingrarna som varsamt följde skärmen där Altons nummer lyste. Hon hade tvekat länge.
Gårdagens middagsbjudning var fortfarande knivskarp i minnet. Så dum hon hade varit som övergett sin stolta karriär för sin mans skull.
Caroline undrade om de hade respekterat henne mer om hon inte hade släppt den möjligheten då.
Till slut tryckte hon på ring. Hon var färdig med att tveka.
”Hej, Alton.” Rösten bar på en aning heshet och en nästan omärklig svaghet.
”Caroline?” Altons milda röst kom genom luren. ”Har du bestämt dig? Tackar du ja till mitt erbjudande?”
Caroline drog ett djupt andetag och försökte få rösten att låta normal. ”Ja. Det är bara… mina händer är inte lika smidiga som förr. Jag vet inte om jag klarar de mer precisionskrävande experimenten.”
”Det är bara en akademisk konferens, du behöver inte vara så nervös. Och dessutom blir alla ringrostiga när man har varit borta från fältet så länge.”
Altons lugnande ton fick Caroline att känna sig säkrare, och hon skrattade mjukt. ”Då får jag luta mig mot din hjälp på konferensen nästa månad.”
Alton märkte snabbt att något inte stämde med hennes röst. ”Det är inga problem, men mår du bra? Du låter svag.”
Med tanken på sin cancer kunde Caroline bara pressa fram ett lätt skratt. ”Jag mår bra, jag sov bara dåligt i natt. Oroa dig inte, jag klarar det.”
När hon lagt på lutade Caroline sig långsamt tillbaka mot sänggaveln, medan färgen gradvis försvann ur ansiktet.
Isaacs födelsedag kom till slut. Caroline klädde sig elegant och tog sig till Windsor Manor.
När hon klev in i balsalen stannade hon till, för ett ögonblick tagen av synen framför sig.
Kristallkronorna gnistrade starkt och lyste upp den stora salen som om det vore dag.
Rummet var fyllt av Sovereign Citys elit och inflytelserika personer. Hela stämningen var dränkt i doften av pengar och makt – något som blivit Caroline helt främmande efter sju år då allt bara handlat om familjeliv.
Snart kom Arthur fram med Layla och Logan.
”Mamma”, sade Layla sött, men hon gjorde ingen ansats att komma närmare.
”Morfar måste ha sagt det”, sade Arthur, och blicken han gav Caroline var tydligt kylig.
Caroline förväntade sig inte längre något; hon hoppades bara att kvällen skulle gå smidigt. Isaac, som ansåg Caroline vara bildad och socialt säker, hade bett att hon skulle stanna vid Arthurs sida som hans hustru.
Caroline pressade fram ett leende mot Arthur och sträckte, efter ett ögonblicks tvekan, fram handen för att ta hans arm.
Precis när de nådde mitten av salen klev Heidi in, klädd i en elegant vit aftonklänning.
”Fröken White!” Barnens ljusa röster ekade när Layla och Logan rusade mot Heidi, ivriga som två glada små fåglar.
När Caroline såg det kunde hon inte låta bli att le bittert för sig själv.
Heidi log, hukade sig och kramade barnen. Hon såg upp på Caroline med ett artigt leende. ”Vilken slump, Caroline är här också.”
Hon reste sig, lät blicken svepa över de förbryllade åskådarna. ”Om man tänker efter är Caroline och jag i princip systrar.”
Alla såg överraskade ut och började mumla sinsemellan.
Heidi fortsatte: ”Jag tror att Carolines mamma gifte om sig in i min familj när vi var små. Så vi är ju nästan släkt, även om Caroline aldrig har varit nära mig. Jag undrar om det är för att hon inte tycker om mig.”
Hennes lätt rynkade panna bar på en glasklar antydan.
Rummet fylldes genast av viskningar, och många tittade nu på Caroline med förakt och avsmak.
”Jaha, det är så det ligger till. Inte konstigt att de verkar så olika.”
”Precis. Fröken White kommer ju uppenbart från fina förhållanden.”
”Jag hörde att fröken White nyligen var på en tjänsteresa med herr Windsor och ropade hem en stor affär. Så duktig för sin ålder.”
Alla stämde in, öste beröm över Heidi och höjde ständigt sina glas mot henne.
När Heidi just skulle lyfta sitt glas gick Arthur emellan. ”Hon kan inte dricka. Jag dricker åt henne.” Med de orden tog han glaset och tömde det i en klunk.
Då vände sig folks uppmärksamhet mot Caroline som stod bredvid Arthur. Någon klev fram med ett glas. ”Fröken Hamilton, som herr Windsors hustru tar du väl en skål med oss?”
Caroline hade aldrig varit bra med alkohol, men när hon såg de förväntansfulla blickarna runt omkring visste hon att hon inte kunde säga nej.
Hon lyfte glaset och tog en liten klunk. Den brännande vätskan framkallade genast en våg av illamående som fick värken i magen att tillta.
Just då tog Arthur till orda. ”Kan du inte dricka så låt bli. Ta barnen hem och vila.”
Heidi sa skämtsamt: ”Herr Windsor, du bryr dig verkligen om din fru.”
Arthur tittade inte på Caroline utan sa torrt: ”Windsor Group har komplicerade intressen, inget en hemmafru kan hantera. Hon gör bäst i att vara hemma och ta hand om barnen.”
Orden stacks Caroline i hjärtat som en nål. Hon knöt handen, naglarna borrade sig in i handflatan.
”Arthur, är det så en son i familjen Windsor talar?” Isaac hade på något sätt dykt upp vid balsalens entré.
Sittande i sin rullstol talade han strängt. ”Caroline har uppfostrat barnen utmärkt, och det säger något om hennes förmåga. Det finns ingen anledning att tro att hon inte skulle klara företagsfrågor.”
Arthur öppnade munnen för att säga något men tystnade under Isaacs blick.
När hedersgästen hade kommit höjde alla sina glas och rörde sig mot entrén.
”Herr Isaac Windsor, må du leva länge!”
”Herr Isaac Windsor, du ser så pigg ut i dag. Det måste vi skåla för!”
Mitt i klirret av glas vände Heidi sig lite, gled upp bredvid Arthur med en drink i handen. På något vis snubblade hon till, och det röda vinet dränkte genast hans vita skjorta.
”Jag är så ledsen!” Hon drog snabbt fram en näsduk för att torka, men Arthur sköt försiktigt undan hennes handled.
”Det är ingen fara.”
”Låt mig följa med dig och hämta en extra skjorta. Jag vet var garderoben är.” Hennes sidoblick svepte triumferande förbi Caroline, som inte ens höjde på ögonlocken.
Caroline orkade verkligen inte med de här småaktiga spelen.
”Vänta.” Isaac vred långsamt sin rullstol. ”Är inte Arthurs fru här? Varför ska en utomstående springa ärenden?”
Han nickade mot Caroline. ”Caroline, följ med Arthur och byt om.”
Leendet frös på Heidis läppar. Knogarna vitnade när hon knep om näsduken.
Caroline suckade och reste sig för att följa efter Arthur.
Luften i sviten kändes som massiv is. Han knäppte upp kavajen och slängde den nonchalant på soffan. ”Du kan gå. Jag behöver ingen hjälp.”
Caroline visste att Arthur ogillade henne, till och med avskydde att vara i närheten av henne. Om det inte vore för Isaac hade hon inte kommit alls.
När de kom tillbaka till balsalen klappade Isaac Caroline på handen. ”Caroline, kör mig dit bort så tittar vi lite.”
Ljudet av rullstolen mot mattan var dovt. Caroline såg Arthur och Heidi stå på avstånd och prata glatt, och skilsmässoorden var nära att tränga sig upp ur hennes mun.
”Layla och Logan sa i går att de ville ge mig lite ryggmassage”, sa Isaac plötsligt. ”De där två barnen har du uppfostrat väl – mycket mer omtänksamma än Arthur var i den åldern.”
Caroline drog svagt på munnen. Sedan hörde hon Isaac fråga: ”Du var tillbaka på Hamiltonvillan nyligen. Hände något?”
Hon spände greppet om rullstolens handtag och skakade försiktigt på huvudet. ”Ingenting. Jag var bara tillbaka och hälsade på.”
Caroline suckade, uppgivet. Isaac hade varit god mot henne. Skilsmässan fick tas upp en annan dag.
