ALPHA DROTTNING

ISABELLA

Jag tittar på mig själv för hundrade gången i hissens spegel för att försäkra mig om att min beige trenchcoat fortfarande sitter på plats och att ingen kan se att jag bara har underkläder på mig under. Jag kan fortfarande inte tro att jag ska överraska Dominic på hans kontor iklädd inget annat än sexiga underkläder under min trenchcoat och ett par sex-tums klackar. Men jag tror att det är nödvändigt, efter att han var otrogen mot mig för några månader sedan har jag ifrågasatt mig själv mycket och det är sant att jag har låtit mig själv förfalla ett tag. Ju högre Dom klättrade på karriärstegen, desto mer tid spenderade jag ensam, och att arbeta hemifrån hjälpte inte heller. Jag försökte ta bättre hand om mig själv, överraska honom med romantiska middagar, men jag känner inte att jag har gjort några verkliga framsteg med honom.

Hissdörrarna öppnas och jag går ut med huvudet högt. Kom igen, tjejen, du klarar det! Jag uppmuntrar mig själv. Jag går genom korridoren med dess fläckfria vita väggar och passerar Marissas skrivbord, Dominics assistent, som reser sig hastigt från sin stol, med vidöppna ögon.

"Fru Jenkins, du kan inte gå in där." Hon försöker blockera min väg, men hon är inte tillräckligt snabb. "Låt mig bara meddela honom att du kommer!" Hon ropar, men jag vägrar låta henne förstöra min överraskning.

Jag öppnar kontorsdörren och min värld rasar samman. Leendet på mitt ansikte försvinner långsamt. Har du någonsin upplevt en scen och inte riktigt vetat om din hjärna spelar dig ett spratt eller om det verkligen händer? Det är precis vad jag upplever. Den hårda verkligheten slår mig i ansiktet. Doms rygg är vänd mot mig, han ligger med Helen, en av firmans partners, som sitter på skrivbordet. Hon är den första som märker mig och hennes stönande avbryts abrupt.

"Dom! Din... fru." Säger hon och han stannar tvärt.

Några sekunder går innan han vänder sitt huvud utan att ens bry sig om att dra ut sin kuk ur sin jävla kollega.

"Isa, kan du vara snäll och gå ut? Jag är lite upptagen." Säger han lugnt och den rödhåriga bitchen fnissar.

Han tittar på mig med förakt i sina blå ögon. På hans skrivbord precis bredvid dem ser jag fotot av mig som jag gav honom på hans första dag. Jag ville att han skulle tänka på mig medan han arbetade hårt. Och nu ligger han med den där slampan rakt under min näsa, och förnedringen är inte tillräckligt illa, han måste agera smart framför henne. Det var vad som krävdes för att jag skulle inse att oavsett vad jag gör, kommer saker aldrig att bli bättre. Jag är inte problemet, det är han. Hur kunde jag ha varit så blind och naiv?

Jag tittar honom rakt i ögonen med huvudet högt, käken spänd och vänder mig om, smäller igen dörren bakom mig.

"Förlåt..." hör jag Marissas röst på avstånd men jag bryr mig inte om att titta på henne. Hon visste exakt vad den där idioten höll på med bakom min rygg, vilket är varför hon inte ville att jag skulle gå in. Vem mer visste om detta? Jag känner mig som ett skämt. Jag håller blicken riktad mot hissen. Jag vägrar att bli tagen för en idiot längre. Jag förtjänar bättre än denna maskerad till äktenskap. Bättre än denna skitstövel som ständigt respektlöst behandlar mig.

Hissdörrarna öppnas och jag trycker på 3 för Freddies kontor. Han är specialiserad på skilsmässor, och även om han jobbar på samma firma som Dom, vet jag att han kommer att försvara mina intressen, eftersom han är en vän till mina föräldrar.

När jag når hans sekreterares skrivbord, korsar jag armarna framför min trenchcoat, plötsligt medveten om vad jag har på mig.

"Hej, jag ville veta om Freddie var tillgänglig. Om han inte är det, bokar jag en tid senare..."

"Han är tillgänglig, Isabella. Är allt okej?" frågar hon mig, oroligt.

"Nej," säger jag och skakar på huvudet medan jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Jag vägrar att fälla en enda tår till för den här idioten.

Hon knackar på kontorsdörren innan hon meddelar mig. Freddie reser sig från sin stol när jag går in, iklädd sin eviga blå tredelade kostym, som framhäver hans ögon i samma färg. Grått hår har ersatt det blonda hår jag minns från min barndom.

"Isabella..."

"Jag vill skiljas. Så snart som möjligt." avbryter jag honom. "Jag vill bara ha honom ur mitt liv, jag bryr mig inte om pengarna eller lägenheten. Jag vill bara ha honom ur mitt liv." säger jag och spänner armarna runt mig.

"Skadade han dig? Om han gjorde..." säger han medan han långsamt närmar sig mig.

"Inte fysiskt." suckar jag och nyper mig i näsroten. "Jag vill ut ur detta äktenskap. Jag orkar inte längre... Jag har inte styrkan..."

"Oroa dig inte, om det är vad du vill så gör jag det som behövs." säger han innan han tar mig i sina armar.

"Tack, Freddie." snörvlar jag.

"Jag lovade din far att jag alltid skulle finnas där för dig och jag tänker hålla mitt löfte." Han kysser mig på huvudet. "Vill du att jag ska be Alex att hämta dina saker från ditt ställe? Du kan bo hos Rebecca och mig ett tag om du vill."

"Tack, men jag vill inte vara till besvär. Kanske Alex..."

"Sluta, du vet att du är dottern vi aldrig fick. Alex bor redan med två rumskamrater och även om jag inte tror att han skulle ha något emot det, tror jag att du behöver lite lugn och ro just nu."

"Tack. Tack för allt."

När jag kom till Freddie och Rebeccas, hade jag redan fått meddelanden från Alex som frågade vad han skulle packa. Ändå känner jag mig lyckligt lottad att ha människor i mitt liv som jag kan lita på. Jag kan bara inte vänta på att bli klar med Dominic och gå vidare från respektlösheten, lögnerna och sveket.