Ensamstående mamma: Mitt ex älskade mig

I samma ögonblick som kraschen kom blev allt blankt i Diana Johnsons huvud.

Två bilar brakade in i varandra med brutal kraft, och det skrynklade plåtskrovet låste fast henne i förarsätet som en stålbur. Om krockkudden inte hade lösts ut precis när den gjorde det hade hon redan varit död.

Varenda centimeter av kroppen under bröstet skrek av smärta, men det som skrämde henne mest var den skarpa bensinlukten som spred sig i luften.

Dagens olycka var en seriekrock.

Om hon inte tog sig ut skulle hon, även om smällen inte dödade henne, dö i explosionen.

Trots allt höll hon försiktigt en hand över magen, skakande, medan hon med sina sista krafter fick fram mobilen och ringde Charles Windsor.

Kanske var det här deras sista farväl.

Hennes stackars barn skulle aldrig ens få chansen att se världen.

Signalerna bara fortsatte. Den mekaniska kvinnliga rösten ekade i hennes öron, och för varje obesvarad ton blev hjärtat kallare.

Hon höll på att dö. Och ändå svarade inte Charles?

Han skulle förmodligen känna lättnad när han fick höra att hon var död.

Då kunde han ju äntligen gifta sig med Laura Smith.

Förtvivlan, bitterhet och smärta sköljde över henne på en och samma gång. En skärande, outhärdlig värk sköt genom nedre delen av magen, och hon kände något varmt rinna.

Hon pressade händerna desperat mot magen, skräcken tydligt i ansiktet.

Just då svepte Charles silhuett förbi utanför bilrutan, men han stannade inte hos henne. I stället sprang han snabbt rakt fram till bilen framför.

Allt blod försvann från hennes ansikte när hon såg Charles, desperat, slå armbågen mot bilens framruta, krossa glaset och sedan varsamt lyfta ut kvinnan där inne.

Vem kunde det vara om inte Laura?

Diana kunde inte ens skrika. Smärtan fick allt att bli suddigt, världen snurrade. När medvetandet gled undan såg hon i dunklet hur någon krossade hennes bilruta och drog ut henne i säkerhet. När de väl hade kommit undan exploderade bilen direkt och förvandlade hela olycksplatsen till ett rasande eldhav.

Dianas medvetande sjönk ner i svart.

När hon vaknade låg hon i ett sjukhusrum. Hon kämpade för att lyfta huvudet, stirrade på det kritvita taket ovanför sig och sedan på droppet i handen. De sista minnesbilderna innan hon svimmat vällde tillbaka.

Hon hade överlevt. Det var Lucas Williams som hade räddat henne.

I samma stund sände sjukhusets tv nyhetsflashar.

Det var exakt scenen hon hade sett medan hon satt fast i bilen.

Charles, i kostym och med blodiga händer, räddade Laura utan att tveka.

Kameran fångade allt—Charles lättnad när han fått henne i säkerhet, det ömma sättet han höll om henne och skyddade henne.

Klippet var bara några minuter långt, men varje sekund kändes som ett osynligt blad som skar rakt genom Dianas hjärta.

Bitterheten var kvävande. Hon var ju hans fru!

Charles hade aldrig brytt sig om henne.

Hon trodde att inslaget var slut, men kameran växlade över till en intervju med Charles ensam.

Kostymen var dammig och skrynklig, men han verkade inte bry sig. Till och med under de hårda studiolamporna var han slående stilig.

"Jag kommer att skänka tio miljoner dollar till utbildningsorganisationer för att hjälpa barn som har det tufft att få den skolgång de förtjänar. Allt jag vill är att Laura ska vara trygg och frisk."

Intervjun började genast trenda i sociala medier.

Diana stirrade på skärmen, stum av chock.

Bilder av Charles kyla mot henne—hans otålighet, hans likgiltighet—fladdrade förbi i hennes huvud.

Hjärtat som en gång hade slagit för honom stannade till sist.

Diana slöt långsamt ögonen. En ensam tår rann längs kinden.

Så ynkligt. Hon hade kämpat för sitt liv i en bilkrasch, medan hennes man hade varit upptagen med att rädda en annan kvinna och göra välgörenhetsgester i en annan kvinnas namn.

Inte ens en såpopera skulle kunna hitta på en så absurd intrig, och ändå var det precis det som höll på att hända henne.

När hon öppnade ögonen igen hade hon bestämt sig. Hon ringde sin advokat.

”Jag vill att du upprättar skilsmässopapper omedelbart. Ingen bodelning – jag vill inte ha en enda krona.”

Advokaten kom snabbt.

Diana tog upp pennan och skrev långsamt, men med stadig hand, sitt namn.

Från och med nu skulle hon och Charles inte ha något med varandra att göra.

I samma ögonblick som hon skrev klart sköt en skarp, vridande smärta genom nedre delen av magen.

Diana förlorade medvetandet igen.

Läkaren stormade in i rummet och ropade: ”Gör operationssalen klar, nu! Patienten blöder – hon går in i för tidigt värkarbete!”

Samtidigt stod Charles vid fönstret i ett sjukhusrum, med bister min.

Han tittade ner på telefonen han ringt från, som fortfarande var obesvarad, och rynkade lätt pannan.

Diana brukade aldrig ignorera hans samtal.

Bakom honom rörde sig Laura, på väg att vakna, och med hes röst ropade hon: ”Charles.”

Charles vände sig genast mot henne, och med oro i rösten frågade han: ”Hur mår du? Har du ont någonstans?”

Lauras röst lät ynklig. ”Allt gör ont.”

Charles grep telefonen och gick mot dörren. ”Jag hämtar läkaren så att de kan undersöka dig.”

Han klev raskt ut ur rummet, där hans assistent, Nathan Brown, stod och väntade.

I Charles röst fanns en kant av oro han inte kände igen. ”Fortfarande inget spår av Diana?”

Nathan svarade nervöst: ”Mr Windsor… Mrs Windsor var sannolikt inblandad i dagens masskrock.”

Charles rynka fördjupades. Han visste exakt hur förödande dagens olycka hade varit.

Kunde Diana verkligen vara…

Han var på väg att gå när Lauras plågade röst drev ut från rummet. ”Charles, min hand gör så ont. Snälla, kan du stanna hos mig?”

Charles stannade upp och befallde sedan: ”Hitta Diana nu. Gör vad som krävs, och inget får hända barnet.”

Nathan nickade genast och svarade: ”Ja, Mr Windsor. Jag tar hand om det direkt.”

Charles kände hur en växande olust kröp i honom.

Men innan han hann förstå varifrån oron kom, kom en rasande gestalt rusande mot honom.

”Charles, är du ens människa? Hur kan du behandla Diana så här?”

Lucas stormade fram, tänderna sammanbitna, och svingade ett slag mot Charles ansikte.

Charles vek undan den första och fångade Lucas andra slag, med kalla, irriterade ögon.

”Vad fan är det för fel på dig?”

Charles knuffade bort Lucas hand, tydligt irriterad.

”Var är Diana?”

Lucas stapplade bakåt två steg och skrek: ”Du har ingen rätt att fråga det. Efter allt du utsatt henne för kommer hon aldrig att förlåta dig.”

Lucas kämpade mot svedan i ögonen när han drog fram ett dokument och slängde det mot Charles.

”Skriv på. Nu.”

Charles böjde sig ner och plockade upp pappren. När han såg ”Skilsmässoavtal” högst upp föll ansiktet genast.

Längst ner fanns Dianas eleganta namnteckning.

Charles röst spändes, varje ord trätt med återhållen vrede. ”Var kommer det här ifrån? Jag vill träffa Diana. Ta hit henne nu, annars kommer du att ångra dig.”

Lucas skrattade – ett skratt så bittert och smärtfyllt att det gick kalla kårar längs ryggraden.

”Diana kommer aldrig att visa sig för dig igen. Hon är död, Charles. Hon dog i den där kraschen! Ser du blodet på skilsmässoavtalet? Hon använde sin sista kraft för att skriva under! Hennes liv, Charles – hur tänker du betala tillbaka det?”

Charles stod som förstenad, fullständigt chockad. ”Vad sa du?”

Lucas hånlog kallt. ”Skriv på skilsmässopappren. Du förtjänar inte att ha någon koppling till Diana längre.”

Charles stirrade på dokumentet på golvet, händerna skakade när han lyfte upp det.

Svart bläck på vitt papper, fläckat av blod.

Diana var verkligen borta, tillsammans med deras barn.

Lucas ägnade inte Charles förkrossade ansiktsuttryck en enda blick till och gick därifrån.