Kapitel 2 Främlingen

Precis när Emily bara kunde be om att komma undan lät personalens kyliga tillsägelse som ljuv musik. ”Vem är du? Vad är det som står på?”

”Jag letar efter någon,” svarade den slemmige mannen irriterat.

”Det finns ingen här för dig. Gå härifrån genast! Om du stör gästen där inne räcker inte ens tio som du för att gottgöra det,” sade personalen kallt.

Roy var missnöjd, men han hade ändå vett nog att förstå att Smaragdstaden var full av människor han inte hade råd att göra sig ovän med. Han gick därifrån och muttrade förbannelser för sig själv.

Emily lutade sig mot dörren, kallsvetten trängde igenom klänningen och fick tyget att klibba obehagligt mot huden. Först då insåg hon att hon hade tagit sin tillflykt på någon oerhört mäktigs område.

Hon ville gå därifrån, men hon kunde inte.

Vem visste var Roy kunde stå och vänta på henne?

I det skick hon var i hade det varit ren tur att hon lyckats slita sig ur Roys grepp en gång. Hon hade ingen kraft att fly en andra gång.

Hon kunde inte gå ut—absolut inte.

Emily klamrade sig fast vid ett litet hopp om att den som hörde till rummet redan hade gått och kanske inte skulle komma tillbaka på ett bra tag. Och förutom det här rummet kunde hon inte hitta en säkrare plats.

Precis när hennes spända nerver började släppa kunde hettan som vällde genom kroppen inte längre hållas tillbaka. Den brännande känslan kröp genom ådrorna ut i armar och ben, tills till och med fingertopparna var onaturligt röda. Hela rummet låg skrämmande mörkt, med bara ett svagt sken som sipprade ut från badrummet.

Badrummet… kallt vatten kunde lindra det hon kände just nu.

Rädd för att dra till sig uppmärksamhet vågade Emily inte tända i vardagsrummet. Hon rörde sig tyst längs väggen tills hon nådde badrumsdörren. Fingrarna hade just nuddat det kalla dörrhandtaget när hon hörde ett dämpat stön där inne.

Var det någon där?

Hon sköt tveksamt upp dörren på glänt.

Genom den dimmiga ångan ryckte hon till när hon fick syn på en man som satt i det stora bubbelbadet.

Han hade inte klätt av sig; den svarta skjortan klistrade mot kroppen och tecknade hans fasta axlar och rygg. Vattnet i badet glittrade av iskross—det var uppenbart kallt vatten med is i. Mannens huvud var sänkt, det våta håret föll fram och dolde större delen av ansiktet. Hon såg bara hans hårt sammanpressade tunna läppar och den strama linjen längs käken, och från honom strålade en aura som gjorde honom svår att närma sig.

Emily höll handen för munnen och tog ett steg tillbaka.

Vad var det som pågick?

Mannen i badet verkade känna av hennes närvaro och höjde blicken tvärt. Ögonen var bländande klara genom ångan, som iskylda stjärnor, och de borrade sig rakt in i Emilys panikslagna blick.

Charles Windsor var fruktansvärt dimmig i huvudet och synen var suddig. Han kunde bara svagt urskilja en skugga som stod vid badrumsdörren.

”Ut!” befallde Charles med hes röst.

”Va?”

Emily hörde inte tydligt, men hon förstod att den här mannen inte heller mådde bra.

”Är… är du okej?” frågade Emily försiktigt. Av brännandet inom henne kändes halsen som om den var fylld av sand, och hennes röst var lika hes som hans.

Charles svarade inte; pannan rynkades bara djupare. Vem skulle vara så djärv att droga honom?

Om han fick tag i den skyldige skulle de aldrig lämna Smaragdstaden levande!

Den här gången hade han varit oförsiktig.

Som tur var hade hans assistent upptäckt hans tillstånd i tid och hjälpt honom tillbaka till det privata rummet, innan det hann bli värre.

När Emily såg att Charles teg tog hon sig fram till badkaret på ostadiga ben, för att se till honom.

Så fort hennes hand rörde vid Charles arm grep han tag i den med kraft. Charles handflata var glödhet, i skarp kontrast till resten av kroppen som låg nedsänkt i isvatten.

Emily ryckte till och försökte dra sig undan, men han höll henne bara hårdare.

Charles hade aldrig tyckt om att röra vid främlingar, men när den svaga doften av duschgel blandades med den där särskilda, ungdomliga doften som kom från Emily och nådde hans näsborrar, kände han sig märkligt nog lugn. Den läkemedelsdrivna oron i honom verkade dämpas en aning.

Tankarna grumlades när den svala känslan av Emilys fingertoppar och hennes behagliga doft fungerade som en tändande gnista och på ett ögonblick satte fyr på lågorna han försökt kväva. Han kämpade redan med medicinens påverkan, och den plötsliga beröringen knäckte det sista av hans kontroll.

Han slet ner henne i badkaret. Det kalla vattnet trängde genast igenom Emilys klänning, men hon kände ingen köld, för Charles kropp omslöt henne som eld.

”Släpp… släpp mig…” Emily kämpade vilt, men hennes kraft räckte inte på långa vägar mot Charles.

Hans djupa, ansträngda andning hördes vid hennes öra och bar på ett stråk av fara. Hans kyss föll över henne utan förvarning, påträngande och brådstörtad, och kvävde alla hennes protester.

Kyssen bar på en oemotståndlig kraft, spred sig från hennes läppar till käklinjen och vidare ner över hennes smala hals. Varje beröring brände mot huden.

Emilys huvud blev tomt. Glöden som tändes i hennes kropp krockade våldsamt med Charles tyngd, som två lika starka strömmar som slog samman. Hon ville göra motstånd, skrika, men halsen kändes tillstängd och det enda som kom var dämpade snyftningar.

Så småningom tog kroppens instinkt över förnuftet. Hon blev utan kraft att värja sig och kunde bara uthärda, passivt.

Ljudet av vatten som skvalpade och tung andning flätades samman i badrummet; det kalla vattnet och hettan inuti eggade om och om igen två känsliga kroppar.

Charles genomblöta skjorta klistrade sig mot huden och markerade mjuka konturer av muskler. Vattendroppar föll från hårtopparna och gled över Emilys nyckelben.

Det blå safirhalsbandet kring hennes hals glimmade kallt och fick henne att framstå som än mer fängslande.

När lusten väl bröt igenom dammen vällde den fram som en flod.

Hud mot hud, läppar och tungor som möttes och blandades, kunde inte längre tillfredsställa mannens, av medicinen upptrissade, instinkter. Charles släppte plötsligt Emilys läppar; hans tunga andedräkt var het mot hennes ansikte. Hans ögon var mörka som natten, uppfyllda av stormiga känslor hon inte kunde förstå.

Han lyfte Emily med ena armen. Hon drog efter andan och slog instinktivt armarna om hans hals, kände hur världen snurrade innan han kastade henne ner på den mjuka sängen.

Charles långa gestalt reste sig över henne. Emily kunde fortfarande inte se hans ansikte tydligt, bara känna hans hetta mot sin kropp. Hennes medvetande fladdrade mellan klarhet och uppgivelse, tills det till sist helt slukades av den annalkande vågen.

Efter vad som kändes som en evighet klingade medicinens verkan till slut av i Charles kropp och han föll i en djup sömn. Emily hade för länge sedan svimmat.

I mörkret gick deras ansikten inte att urskilja; det enda som syntes tydligt var en blodfläck på de vita lakanen.