Kapitel 4 Ditt barn?
Clara var på väg nerför trappan i sina tofflor när hon passerade Emilys rum och fick syn på något som glittrade på mattan.
Nyfiken gick hon fram och böjde sig ner för att plocka upp det – ett safirhalsband med en gammaldags design som uppenbarligen inte var värt särskilt mycket.
Men Clara kände igen halsbandet. Det hade tillhört Emilys sjukliga mamma, Scarlett. Emily brukade bära det jämt och hålla det lika kärt som ett ovärderligt arvegods.
Varför låg det här?
Hade Emily kommit hem i morse?
Och i så fall – hade hon kunnat råka höra dem prata om planen att skicka henne till Roy i kväll?
Det kunde väl inte vara en sådan slump, eller?
Clara lät halsbandet snurra mellan fingrarna, blicken fylld av förakt och hat. ”Vilken högfärdig kärring. I stället för att hålla Roy ordentligt sällskap gör hon en stor sak av ingenting!”
Plötsligt ringde det på dörren.
I tron att det kunde vara Emily som kom hem skyndade Clara ner.
Den här gången skulle hon inte låta henne smita. I kväll skulle Emily minsann följa med Roy.
Låt henne få känna hur det var att…
Butlern öppnade dörren och kom snart tillbaka, följd av en man i svart kostym med en skarp, professionell utstrålning. Mannen gick rakt in till mitten av vardagsrummet, lät sin genomträngande blick svepa över rummet och stannade till sist på Clara.
”Ursäkta, är det här herr Johnsons bostad? Jag heter Nathan och är assistent på Windsor Groups verkställande kontor. Jag skulle vilja ställa några frågor.”
Windsor Group?
Claras hjärta hoppade till. Vem i Smaragdstaden kände inte till Windsor Groups inflytande?
Varför skulle de plötsligt komma hit?
Kunde det ha med det som hände i går kväll att göra?
Hon pressade fram ett inövat leende. ”Ja, jag är hans dotter, Clara. Vad kan jag hjälpa dig med?”
Nathans blick dröjde kvar vid hennes ansikte och händer i några sekunder. Den suddiga gestalten på gårdagskvällens övervakningsfilm var inte tydlig nog för att identifiera, men kroppsbyggnaden liknade ändå kvinnan framför honom.
Och hon höll i safirhalsbandet som Charles hade nämnt.
Han sa, till synes nonchalant: ”Var det någon i ert hushåll som besökte det privata rummet på tjugoåttonde våningen på Azure Palace Hotel i går kväll?”
Sex år senare, Smaragdstaden.
Utanför VIP-väntrummets fönster från golv till tak hördes ett dovt muller från en Boeing 747:s motorer. Charles stod lutad mot en pelare, rak i ryggen som en fura, med en aura som gjorde honom svår att närma sig – som om till och med luften omkring honom stelnade i hans närvaro.
”Charles, hur många gånger har jag sagt åt dig att inte gå omkring med den där sura minen? Inte konstigt att du fortfarande inte har barn vid din ålder!” William Windsor dundrade käppen i golvet, de silvervita ögonbrynen höjda, som ett gammalt lejon med raggad man.
Charles rullade med ögonen för sig själv, utan att säga ett ord.
”Farfar, de har börjat gå ombord.”
”Byt inte ämne! Sex år! Clara har varit med dig i sex år, men hon har fortfarande inte blivit gravid. Är det du som inte kan, eller är det hon? Charles, vi ska inte vara blyga när det gäller att söka vård.” William lutade sig plötsligt närmare, sänkte rösten och petade Charles på vaden med käppens spets.
Charles adamsäpple rörde sig, men han svarade inte.
”Det är väl inte du som inte kan, va?” William fick plötsligt ett illmarigt uttryck och kastade en blick omkring sig.
Just som han skulle börja rekommendera ett sjukhus åt Charles trycktes en småkaka in i hans mun. William tuggade ett par gånger. ”Vilken kock har gjort den här? Sparka dem direkt – den smakar hemskt.”
”Clara har gjort de här sockerfria kakorna särskilt åt dig.”
William hade tänkt tvinga ner den, men när han hörde Claras namn spottade han genast ut den, helt utan att bry sig om hur det såg ut.
”Jag äter inte något hon gör! Clara är för beräknande. Förra gången på familjemiddagen serverade hon mig soppa och så ’råkade’ hon slinta med handen så det hamnade på byxorna. Och sen sa hon till tjänstefolket att jag välte den själv eftersom jag är senil. Tror hon att mina gamla ögon inte ser? Byt ut henne! Hitta någon ordentlig som kan föda barn!” Han gav Charles arm en dask.
”Farfar, mina angelägenheter …”
”Dina angelägenheter är mina angelägenheter!” William höjde plötsligt rösten så att personalen i närheten vände sig om.
”För sex år sedan, när du tvunget skulle ta hem Clara, sa jag att hon inte gick att lita på, men du käftade emot! Och se var du står nu. Inte ett enda barn!”
Han slog sig ner i soffan och började muttra som ett trotsigt barn. ”Tom bredvids barnbarnsbarn är nästan fem nu. För två dagar sedan klängde han mig om halsen och kallade mig gammelmorfar. Ungen gav mig dessutom polkagrisar att tugga på. Han är mycket rarare än ditt iskalla ansikte.”
Charles knep över näsroten.
Hans farfar, som en gång varit en fruktad kraft i affärsvärlden när han var ung, hade på äldre dar blivit som ett enda stort barn. William älskade verkligen småbarn och hann knappt träffa honom och Clara innan han började tjata om att de skulle skaffa en bebis.
Charles undvek sådana samtal så ofta han kunde.
Den här gången var William inbjuden av en gammal vän för att återhämta sig i Lumaria, och som hans sonson hade Charles inget val. Han var tvungen att personligen följa William till flygplatsen.
Charles kände sig maktlös och ville inte prata; William var missnöjd med sin sonson och hade inget mer att säga.
De två satt tysta.
Just då hördes en röst bakom dem.
”Mamma! Mamma! Vänta på mig!”
Ett barns klara röst var som en liten sten som släpptes ner i en spegelblank sjö.
En liten pojke i blå hängselbyxor rusade mot dem som en liten kanonkula. När han var ungefär två steg från William halkade han och föll pladask på mattan. Leksaken i hans hand rullade fram till Charles fötter.
William for upp ur soffan med en ung mans vighet, lyfte upp barnet i famnen och log från öra till öra. ”Försiktigt! Var gjorde du dig illa? Låt mig se!”
William var uppriktigt orolig för barnet; en utomstående hade kunnat tro att han var pojkens egen farfar.
Pojken gnuggade knät och såg upp på William med tårar som hängde kvar i de långa ögonfransarna, ögonen stora och vidöppna.
Det där ynkliga lilla ansiktet smälte Williams hjärta på en gång.
William höll upp pojkens armar, granskade honom från sida till sida och vände sig sedan plötsligt mot Charles och ropade: ”Charles, kom och titta! Den här näsan! Den här munnen! Det är som om de vore gjutna i samma form som du när du var liten!”
Charles rynkade pannan, nästan omärkligt.
Den svaga uppåtböjen i ögonvrån, den lilla nedåtvinklingen i munnen när läpparna pressades ihop, till och med den grunda linjen mellan ögonbrynen när han rynkade dem – allt påminde slående om bilderna på honom själv som barn i fotoalbumen i den gamla herrgården.
Om han inte mindes med fullständig tydlighet att han under sina drygt trettio år bara hade varit intim med en enda kvinna, Clara, och att hon aldrig hade fått barn, hade han kunnat misstänka att pojken var hans egen son.
Barnets blick var ovanligt klar, som polerad obsidian. Även om han verkade blyg dolde ögonen ett lugn som inte passade hans ålder.
Charles var nästintill säker på att det här var ett noga planerat spel, kanske ett nytt knep från konkurrenter.
Ju mer William tittade, desto mer häpen blev han. Till slut satte han bara ner pojken i soffan, ställde sig med händerna i sidorna och såg på Charles med en blick som plötsligt blev skarp, som en förhörsledares. ”Charles, säg mig sanningen. Är det här ditt barn?”
Luften i vänthallen frös till is.
Till och med den lilla pojken, som nyss gnuggat sitt knä, slutade och blinkade med sina stora ögon, såg från den rykande William till den uttryckslöse Charles, med ett ansikte fullt av förvåning.
Charles böjde sig ner och plockade upp leksaken vid sina fötter. ”Farfar, vad pratar du om? Hur skulle det kunna vara möjligt?”
William trodde uppenbarligen inte på honom och klev fram, rösten steg. ”Varför inte? Ungen ser exakt ut som du gjorde som liten! Om han inte är din, vems är han då? Har du för några år sedan, med någon kvinna …”
Charles avbröt honom bestämt. ”Nej. Jag har inga barn.”
