Pojkarna från Hawthorne

***Den här boken är en mörk romantisk berättelse. Detta är en varning för känsliga ämnen. Boken innehåller sådana från början till slut och jag kommer inte att nämna dem i början av varje kapitel. Om du väljer att fortsätta läsa, är detta din varning och jag hoppas att du kommer att njuta av berättelsen.

Aspen

Jag släpar lådor från lägenheten till flyttbilen som står parkerad vid trottoaren utanför, svetten rinner nerför min rygg och gör huden hal men sval när jag har turen att känna en lätt bris som sällan gör sig påmind.

"Varför flyttar vi igen?" muttrar jag till mamma, hatar att vi rycks upp ännu en gång. Detta är tredje gången på lika många år som vi måste flytta.

"Jag vet att du är trött på att flytta älskling, men den här gången kommer det att vara annorlunda. Jag lovar. Ingen mer flytt efter detta." säger mamma och försöker vara lugnande medan den enorma diamanten som pryder tredje fingret på hennes vänstra hand glittrar i solskenet.

"Vad heter den här killen igen?" frågar jag efter att ha lastat en till låda i baksidan av flyttbilen, placerar händerna på mina höfter och riktar irriterade ögon mot min mamma, "Och varför har jag aldrig träffat honom?"

"Vi har inte varit tillsammans så länge, älskling. Men han är den rätta, lilla gumman. När du vet, så vet du bara." säger hon med en axelryckning, hennes ögon lyser av lycka när hennes ansikte spricker upp i ett stort leende, "Åh, älskling. Du kommer verkligen att gilla honom! Och han har barn som är i din ålder."

"Det är toppen, mamma. Men vad är brådskan? Varför kunde ni inte ha dejtat ett tag istället för att rusa iväg och gifta er vid första bästa tillfälle?" Jag är ganska irriterad över hela situationen.

Jag visste inte ens att hon var seriöst intresserad av någon och sedan kommer hon tillbaka efter en långhelg, med en vigselring på fingret och ett nytt efternamn.

Vad tusan, mamma? Om jag hade gjort något sådant, skulle hon ha vridit nacken av mig för säker.

"Jag förväntar mig inte att du ska förstå än, älskling. Du är fortfarande ung men en dag kommer du att möta en man som sveper dig av dina fötter och du kommer inte vilja vänta en sekund med att tillbringa resten av era liv tillsammans." Hon låter så lycklig, och jag är verkligen glad att hon är lycklig, det är allt jag någonsin har velat för henne men det är bara en sådan chock.

Jag har haft tolv timmar på mig att anpassa mig till tanken på att ha en manlig figur i mitt liv, och inte bara honom utan tydligen hans fyra barn också.

Toppen.

"Och var är denna nya man och hans fyra barn för att hjälpa oss att flytta våra saker till hans plats?" frågar jag, inte redo att ge upp min irritation för mammas lycka än.

"Älskling, var inte sån. Jag lovar att du kommer att gilla honom," säger hon och tar ett djupt andetag och greppar min handled, drar mig över till betongtrappan som leder upp till vår ytterdörr.

"Kom igen, gumman. Jag tror att det bara är några få lådor kvar." säger mamma med en klapp på mitt lår och ett uppmuntrande leende.

"Och sedan, att lasta av och packa upp allt. Var är de igen?" frågar jag, fortfarande irriterad, även om jag vill att mamma ska vara lycklig.

"Collin kunde inte ta ledigt från jobbet för att hjälpa och hans barn är i skolan."

"Typiskt," muttrar jag.

Och så börjar det, tänker jag, rullar med ögonen när jag går tillbaka in i lägenheten för att hämta det sista av våra saker, mamma följande strax bakom mig.

"Måste du vara så negativ om detta?" frågar mamma medan hon böjer sig ner för att ta den sista lådan. Jag står upp med min och tar en sista titt runt i utrymmet som vi har kallat hem i lite över ett år nu.

"Jag ser verkligen ingen ljus sida just nu, mamma," muttrar jag och går tillbaka ut till flyttbilen, kliver över släpet som är fäst vid dragkroken som drar vår bil.

"Vart ska vi flytta egentligen?" frågar jag medan jag ser husen av mina vänner passera förbi när vi kör mot väg 105.

Mamma kastar en blick åt mitt håll, hennes leende försvinner från ansiktet och hennes grepp om ratten hårdnar tills hennes knogar är helt vita. "Bli inte arg," säger hon, vilket får mig att spänna mig inför orden som är på väg att lämna hennes läppar, "vi ska flytta till Hawthorne..." hon skyndar sig att säga, med blicken fokuserad på vägen istället för den chockade blicken på mitt ansikte.

"VAD?" skriker jag. Jag måste ha hört fel, för det finns ingen chans att vi flyttar två timmar bort till Hawthorne.

"Jag vet att du har blivit fäst vid Monument, men du kommer att älska Hawthorne också, älskling." Jag skakar på huvudet och vänder mig mot dörren, sjunker ner i sätet, fylld av fruktan när husen blir allt färre och längre emellan.

—--------------------------------------------------------------------------

När jag bär den sista lådan uppför trapporna, värker mina armar och mina ben skriker åt mig, efter att ha fått mer träning idag än jag har haft på alldeles för länge. "Jag kommer att behöva en dusch efter detta. Till och med min stank stinker," säger jag och ryser när jag får en doft av mig själv.

"Ge dig iväg. Du kan behöva leta lite efter badrummet dock. Collin nämnde inte var det var." Utan att ge henne chansen att ändra sig och ge mig en annan uppgift, rusar jag uppför trapporna, ställer den sista lådan på skrivbordet och börjar öppna dörrar, försöker lista ut badrummet från garderoben.

När jag hittar det, vrider jag vattnet så varmt som det går och skyndar mig att ta av mig kläderna innan jag kliver under duschen, stönar vid känslan av vattnet som slår mot mina ömma muskler.

Efter att ha klivit ut ur duschen, med en handduk virad runt mig och knuten vid bröstet, öppnar jag dörren som leder till det andra rummet, låter min nyfikenhet ta över.

Lukten av cologne möter mig när jag kliver in i rummet. Det är relativt prydligt för en kille—sängen ser ut att ha blivit hastigt bäddad och det finns smutsiga kläder i tvättkorgen, men annars är det rent.

Sportaffischer pryder väggarna, troféer står på en bokhylla tillsammans med en signerad fotboll och hjälm. Jag plockar upp fotbollen, mina fingrar glider över lädret medan jag tar in rummet, försöker få en känsla av vem min nya bror är.

Jag sätter tillbaka bollen på dess plats och går över till nattduksbordet, där en fotoram står som fångade min uppmärksamhet. Jag plockar upp ramen och sätter mig på sängkanten, tittar på bilden av flickan som ler tillbaka på mig genom fotot. Hon är fantastisk, hennes mörka ögon glittrar, hennes fylliga mun är uppkrullad i ett brett leende som visar upp en rad raka, vita tänder. Hennes ljusa, fläckfria hud är en stark kontrast till hennes mörka hår och ögon, vilket får hennes mörka drag att framträda mot dess blekhet.

Ljud nere fångar min uppmärksamhet, och jag sätter tillbaka ramen på nattduksbordet och rusar tillbaka mot badrummet. Stannar precis vid dörren, vänder jag mig om och tar ett sista djupt andetag av den berusande doften innan jag stänger dörren bakom mig.

Helt färdig en halvtimme senare, rusar jag nerför trapporna och följer ljudet av röster som kommer från någonstans längre in i huset. Jag kliver in i ett kök som jag är säker på att mamma är i himlen över att få laga mat i, och ljudet av en man, som jag antar är Collin, pratar med mamma. "De kommer hem senare. De har spel och andra efter-skolan aktiviteter just nu," säger han, och lutar sig ner för att ge henne en kyss på läpparna.

"Barn i rummet!" skriker jag och täcker ögonen, vill inte se mina föräldrar hångla framför mig.