Kapitel 4: Bara du kan göra det

Lauras hela kropp skakade till, och sedan satte hon snabbt upp en min av plötslig chock och förtvivlan.

Som om hon inte såg pärlorna som låg utspridda på golvet klev hon med flit på en av dem och snubblade bort mot Charles.

Charles hade just höjt handen när Laura föll graciöst in i hans armar.

Hon lyfte hakan en aning, ögonen var redan rödkantade, och hon sade med en ynklig röst: ”Charles, jag bad bara Zoey att rädda Celeste. Hon vägrade inte bara, hon förnedrade mig och tog till händerna. När jag försökte ta mig därifrån råkade jag ha sönder hennes armband.”

Lauras röst stockade sig av känslor, och tillsammans med den sårade minen målade hon upp sig själv som ett hjälplöst offer.

När Diana såg korallpärlorna som låg utspridda över golvet och hörde Lauras totala förvrängning av sanningen vände hon sig om och gav henne en örfil.

”Frun Windsor, om du inte kan hålla dig till fakta bör du hålla tyst.”

Fem år hade förändrat Diana i grunden.

Hon såg kyligt på Laura, som fortfarande kröp ihop i Charles armar och ännu inte riktigt fattat vad som hänt, och ett hatflimmer passerade över Dianas ögon.

”Du! Charles, hon slog mig!” Laura höll sig om kinden, rösten uppjagad. Hon ville slå tillbaka men höll sig i skinnet eftersom Charles var där.

Hon kunde bara stirra på Diana med bittert hat.

Charles rynkade svagt på pannan och såg upp på Diana, blicken dröjde ett ögonblick vid ögonvrån.

Sedan såg han ner på Laura igen och hjälpte henne upp med händerna medan han sade med låg röst: ”Sluta ställa till en scen. Vi har saker att ta hand om.”

Hans ton var lätt, men lämnade inget utrymme för invändningar.

Laura hade varit vid Charles sida länge nog för att kunna läsa honom utan och innan.

Hon tryckte genast ner ilskan och rätade motvilligt på sig.

”Förlåt, hon menade inte att ha sönder ditt armband,” sade Charles till Diana och höjde rösten en aning.

Han vände sig sedan till sin assistent och befallde: ”Nathan, notera modellen och se till att skaffa ett likadant ersättningsarmband till doktor Green.”

Nathan instämde snabbt.

Utan att invänta Dianas svar fortsatte Charles kyligt: ”Doktor Green, du måste operera min farmor. Oavsett om det gäller pengar eller andra villkor, säg vad du kräver. Vad familjen Windsor än kan ordna, så gör vi det.”

Diana gav ifrån sig ett mjukt skratt.

Utan att bry sig om Charles ord böjde hon sig ner och plockade upp de utspridda pärlorna, en efter en.

Under tiden hon samlade ihop pärlorna blev sällskapsrummet helt tyst.

Både Joseph och Nathan kunde inte låta bli att kasta flera blickar på Diana.

Joseph torkade i hemlighet svetten ur pannan; han hade verkligen inte råd att stöta sig med någon av dem som var där.

Om han bara hade kunnat, hade han gärna gått med på att göra operationen i Zoeys ställe på en gång.

Han skickade några tysta böner i Zoeys riktning innan han också började hjälpa till att samla pärlorna.

Först när alla pärlor var uppsamlade såg Zoey upp på dem. ”Förlåt, jag kan inte göra operationen.”

Zoeys avslag gav omedelbart Laura en ventil för sin frustration igen.

”Zoey, tro inte att du är något bara för att du kan lite. Det finns gott om folk som är skickligare än du.”

Efter att ha skällt ut Diana vände Laura sig mot Charles och sade indignerat: ”Charles, hon är inte den enda duktiga läkaren som finns. Med en så arrogant attityd är hennes medicinska kunskaper säkert inte så bra som ryktet påstår.”

”Man kan inte tro på allt man läser på nätet nu för tiden. Hennes förmåga är säkert överdriven.”

”Läkare som hon, utan verklig kompetens och med tvivelaktig etik, borde svartlistas.”

”Charles, låt oss se det här som en samhällstjänst – i dag avslöjar vi hennes fejkade rykte offentligt.”

Laurras oavbrutna babbel fick snabbt Diana att framstå som en bluff.

Zoey förblev helt oberörd.

Joseph däremot rynkade pannan missnöjt.

”Mrs Windsor, Dr Greens skicklighet är väl dokumenterad. Hennes operationsvideor används som undervisningsmaterial på läkarutbildningar.”

Diana var den levande reklampelare han personligen hade värvat till ett högt pris.

Windsorfamiljen må vara fin, men Zoey var avgörande för sjukhusets överlevnad.

För sjukhusets anseende sa Joseph ifrån, trots Laurras mordiska blick.

”Du...” Laura kokade av ilska över att bli motsagd.

”Nog.” Charles stränga röst avbröt henne. ”Laura, be Dr Green om ursäkt. Du borde inte ha ifrågasatt hennes medicinska kompetens.”

Han hade sett alla Zoeys medicinska videor och operationsklipp.

Även om han inte arbetade inom vården kunde han tydligt se på materialet att Zoeys förmåga var något utöver det vanliga.

”Dr Green, du kommer att operera min mormor, vad som än händer.”

Charles stirrade rakt på Zoey, blicken vek inte.

”Du kan vägra, men då kanske du inte klarar av konsekvenserna.”

”Testa mig om du inte tror mig.”

”För,” ändrade Charles tonfall, ”alla har någon de bryr sig om.”

När mjuka ord inte fungerade lade Charles den diplomatiska linjen åt sidan.

”Dr Green, du är smart. Du kommer att tänka om. Jag hoppas att operationen går bra.”

Med de sista orden vände Charles om och gick.

Laura fnös lågt och följde tätt efter.

Plötsligt var det bara Joseph och Diana kvar i loungen.

Dianas min var kolsvart.

Joseph såg lika bekymrad ut.

Han suckade och skulle just ge henne ett råd när Diana hann före.

”Jag är trött och behöver vila.”

Sedan vände hon sig om och gick.

Charles ord låg som ett stenblock över Dianas bröst.

Hennes två barn var hennes liv.

Charles var inte en man som slängde ur sig tomma hot.

Han var hänsynslös.

Nästan varje negativ egenskap gick att klistra på honom.

Diana oroade sig för att Charles skulle få reda på tvillingarna.

På vägen tillbaka till loungen kunde Diana inte sluta darra, svetten pärlade i pannan.

Charles återvände till sin lounge tillsammans med Laura. Han tänkte fråga varför hon hade varit där från början, men hans uppmärksamhet drogs till något på bordet.

Charles smalnade med ögonen. ”Nathan, vem har varit inne i den här loungen?”

Det här var hans privata lounge. Ingen fick komma in utan hans tillåtelse.

Nathan, som gick några steg bakom, kände hur hjärtat sjönk.

Han följde snabbt Charles blick och såg att namnskylten med ”Charles” nu hade ”Stor elaking” skrivet över sig med prydlig, noggrann handstil.

Den andra namnskylten hade inte bara text på sig utan också teckningar av två hundar.

Nathan drog efter andan direkt.

Vilket otursförföljt busigt barn hade gjort detta!

Det här skulle bli hans död!

Nathan ville börja gråta när han försiktigt började: ”Det kan ha varit något barn som gick vilse och råkade hamna i fel rum...”

Charles gav honom en blick som fick honom att tystna omedelbart.

”Jag kollar övervakningsfilmerna direkt.”

Med det flydde Nathan.

Som väntat var det barn – inte ett, utan två.

Och ännu mer sammanträffande: de hade inte gått vilse. Det här var med flit.

Nathan kände den tryckande stämningen runt sig och vågade inte lyfta blicken.

Han var på väg att säga något när han hörde ett skratt.

”Jag ska färglägga den lilla vovven, och sen ska jag...”

Rösten tvärdog.

Daisy stod där med en pensel i ena handen och den andra tryckande upp dörren, med stora ögon av förvåning.