Kapitel 5 Hjälp mig att få tillbaka mina barn
”Jason, hjälp!”
Daisy var först att reagera. Hon släppte penseln och rusade mot dörren.
När hon sprang kunde hon inte hejda sina panikslagna rop.
”Spring inte!”
Nathans hela kropp ryckte till och han satte efter henne.
Om han lät ungen smita iväg framför ögonen på honom skulle Charles förmodligen ta livet av honom.
Daisy kastade en skräckslagen blick bakåt när Nathan kom allt närmare, och hennes små armar och ben arbetade ännu snabbare.
Hon var rädd för att bli fångad.
Om Diana fick reda på det skulle hon garanterat åka dit.
Jason hade precis varit på toaletten och skulle just tvätta händerna när han svagt tyckte sig höra Daisys skrik.
Han rynkade pannan och mumlade för sig själv: ”Har ni fortfarande inte hittat penseln? Tog vi inte med en?”
Daisy älskade att rita och bar med sig sina penslar överallt.
När de hade ritat sin lilla hund kändes det som att något fattades. Det tog en stund innan de förstod att den behövde färgläggas.
De två var överens direkt och vände tillbaka till sällskapsrummet för att hämta penseln innan de gick till Charles rum.
Men Jason var verkligen tvungen att gå på toaletten.
Så han lät Daisy gå tillbaka ensam och hämta den, och tänkte möta henne i Charles sällskapsrum efteråt.
Trots att tusen frågor snurrade i huvudet tog han ändå god tid på sig att tvätta händerna.
Precis när han var klar och klev ut såg han Daisy komma springande mot honom i full fart.
Han hann just öppna munnen för att ropa när någon plötsligt dök upp bakom Daisy och greppade henne blixtsnabbt.
”Tror du att du kan springa? Din lilla bråkstake, du har verkligen mage!” flåsade Nathan tungt medan han försökte hålla fast Daisy som vred sig i hans armar.
”Sluta kämpa emot! Och säg mig nu, var är din medhjälpare?”
”Ni är så små och redan ställer ni till det – hur ska ni bli när ni blir stora!”
Nathan malde på medan han hanterade Daisy hårdhänt.
Daisy var redan skrämd, och när Nathan behandlade henne så där brast hon ut i hjärtskärande snyftningar.
Jason hade aldrig sett Daisy gråta så ynkligt. Ilskan slog till och han for fram som en projektil och gav den oförberedda Nathan en hård spark.
Nathan stapplade till av smärtan och var nära att tappa balansen så att Daisy höll på att slungas åt sidan.
Just som han vände sig om för att se vem som överfallit honom greps hans ben av små armar. ”Släpp Daisy, din dumma elaking, annars sparkar jag dig igen!”
Jason var liten – hans slag gjorde inte mycket, men hans sparkar gjorde det!
Han skrek sina hot medan fötterna fortsatte att gå, klamrade sig fast vid Nathans ben och sparkade gång på gång.
”Vad står ni och glor för? Kom och hjälp till!”
Korridoren exploderade i kaos.
Inne i VIP-salongen.
Gråt ekade fram och tillbaka.
Charles satt med ena handen som stöd under hakan, den andra vilande på knät, och fingrarna trummade i jämn takt.
Han såg på med en märklig fascination när de två barnen framför honom till och med hade samordnat sin gråt.
När den ena grät högt grät den andra lågt.
När den ena blev trött bytte de.
De uteslöt varje möjlighet till tystnad.
Jason hoppades att han skulle reta upp Charles så mycket att han slängde ut dem, men i stället blev Charles allt mer intresserad.
Att gråta var utmattande.
De två barnen var redan små, och efter allt det där gråtandet kände de sig helt slut.
Daisy orkade inte gråta mer och drog i Jason i tröjärmen.
Jason kastade snabbt en blick på Daisy.
Hennes små ögon var helt röda.
Med sammanbitna tänder slutade han hulka.
”Förlåt. Det var fel av oss.”
Jason bad om ursäkt utan att tveka, även om han inombords fortsatte att förbanna Charles som en stor elaking.
Daisy sa ingenting. Hon höll hårt i Jason, och hennes läppar putade ofrivilligt.
Barnens ögon var klara och uppriktiga.
Båda ungarna stirrade på honom med blickar fulla av outtalade förbannelser.
Charles höjde på ögonbrynet och sträckte sig mot Daisy.
Daisy kröp genast ihop av rädsla, och Jason ställde sig snabbt i vägen för henne.
”Du vågar inte slå Daisy, din dumma elaking!”
Charles ignorerade Jason och drog i stället Daisy in till sig.
Hans blick svepte över Daisys lite smutsiga knän – märkena var färska, som om hon nyss hade ramlat.
Nathan följde Charles med viss förvåning.
Charles brukade inte tycka om barn, särskilt inte smutsiga sådana.
Daisy hade gråtit tills hon var alldeles förstörd, ansiktet var kladdigt och smetat.
Ändå betedde sig Charles som om han inte såg det och höll henne tätt intill sig.
Daisy blev helt ställd, och allt i huvudet blev bara tomt när Charles höll om henne.
Det var... pappa!
Daisy var liten, och både kroppen och hjärtat längtade efter det där: en ”pappa”.
Jason däremot blev uppjagad. ”Släpp min syster! Släpp henne nu!”
Jason kastade sig fram i raseri, bara för att dundra rakt in i Charles bröst.
Hans pupiller drogs genast ihop.
Charles kände också hur något märkligt rörde sig i bröstet.
Bara Nathan förblev djupt illa till mods.
”Ta reda på vems barn det här är!” befallde Charles med låg röst.
Nathan drog genast en lättnadens suck och ringde snabbt för att ordna det.
Medan VIP-loungen sjöd av aktivitet stod Diana i sin privata lounge som om hon vore instängd i en iskall grotta.
När hon såg den tomma platsen ryckte det till i Dianas hjärta.
Panik kröp upp längs ryggraden, och kallsvett bröt fram i pannan.
De två barnen hade alltid varit självständiga.
Och de visste att Charles var deras pappa.
De här barnen älskade henne och var dessutom väldigt smarta.
Diana var rädd att de kunde få för sig att ge igen för hennes skull.
Hon vågade inte ens föreställa sig...
Hon tog ett djupt andetag och ringde snabbt Layla.
Så fort Layla kom in såg hon att något var fel med Diana.
Laylas hjärta sjönk.
”Zoey, vad är det?”
”Layla, Jason och Daisy är borta. De är försvunna.”
Dianas ögon var röda när hon tog stöd mot Layla för att resa sig.
Layla blev skrämd – Jason och Daisy var hela Dianas liv.
”Zoey, få inte panik. De kanske bara gick ut för att leka. Det finns övervakningskameror i korridorerna och rummen – vi kan kolla inspelningarna.”
”Just det, och deras klockor! Deras klockor har GPS.”
Laylas ord blev som en uppenbarelse för Diana.
Hon drog efter andan, slet åt sig mobilen och öppnade spårningsappen.
”Titta, Zoey, båda små röda prickarna är på kartan.”
”Sydöstra hörnet, ungefär trettio meter bort.” Diana läste avståndet. ”Var ligger säkerhetsrummet?”
”Längst bort på den här våningen.”
Layla höll stadigt om Diana och hjälpte henne dit.
När hon såg rummet i sydöstra hörnet och fick veta vem som var där inne stelnade Dianas ansikte och blev genast kritvitt.
Charles! Hur kunde det vara möjligt?
Hur kunde det hända så snabbt?
”Zoey, är du okej?”
Layla hann fånga Diana precis i tid.
”Jason och Daisy är i Mr Windsors lounge. Åtminstone är de inte borttappade.”
Layla hade läst på och visste vem Charles var.
”Kom, vi går och hämtar tillbaka barnen nu.”
Det tog lång tid innan Diana fick fram rösten, och plötsligt grep hon tag i Laylas handled.
”Nej, du går!”
”Layla, jag kan inte träffa Charles nu!”
Hon ville inte se Charles.
Hon var rädd för att bli igenkänd.
Diana hade kämpat i fem hela år för att gå vidare.
”Layla, snälla hjälp mig. Förlåt att jag besvärar, men snälla – hjälp mig att få tillbaka barnen.”
Diana kunde inte gå.
