Kapitel 3 Det finns något fiskigt
[Herr Williams har något på gång med den där kvinnan!]
[När har han någonsin tittat på någon så där? Aldrig!]
[Några nyheter från Wilson-sidan? Jag dör av nyfikenhet på hur den här mystiska kvinnan ser ut!]
Under tiden bläddrade Elaine igenom en bunt med intervju-cv:n, irritationen tydligt skriven i ansiktet—tills en profil fångade hennes blick.
Hennes min förändrades på ett ögonblick.
Just då ringde kontorstelefonen. Efter ett kort samtal meddelade hennes assistent att Ronald fortfarande inte hade kommit till företaget.
Hon smackade irriterat med tungan. ”Börja mötet utan mig. Jag går och letar upp honom.”
På hans kontor tryckte hon upp dörren utan att knacka. ”Var tog du vägen i natt?”
Eftersom de både var kusiner och kollegor behövde hon inte vara det minsta formell.
Han brydde sig inte ens om att svara. ”Behöver du något?”
Hennes humör blossade upp. ”Mötet! Även utan sekreterare borde du åtminstone ha koll på tiden. Och din telefon—var den avstängd?”
Han sänkte blicken och svarade lugnt: ”Förlåt. Batteriet dog i går kväll. Hur går det med att hitta en ny sekreterare?”
Hans förra sekreterare hade jobbat i tre år och dumt nog inbillat sig att hon kunde bli hans fru. Det blev ett rejält rabalder.
Sedan dess hade han vägrat anställa en ny.
Så när han tog upp det nu stannade Elaine upp. ”Har du någon i åtanke?”
Hans blick föll på cv:n i hennes hand. Ett stack ut direkt. ”En nybörjare duger.”
En nybörjare?
Hon tittade ner och räckte över bunten. ”De här kandidaterna är alla välmeriterade, men ingen har sökt en sekreterartjänst.”
Det översta cv:t tillhörde Adeline.
Efter det hon hade sett i går—och nu det här plötsliga intresset—kändes något definitivt fel. Han skummade sidorna nonchalant, med ett finger som lätt trummade vid ett namn.
”Adeline. Intressant.”
Utan att säga mer reste han sig och gick ut.
Kvar stod Elaine och kisade. Sättet han hade tittat på den där kvinnan i går hade redan varit misstänkt. Och nu detta? Tänkte han verkligen göra ett drag så snart?
Samtidigt kände Adeline hur nerverna spändes när hon blev eskorterad upp till översta våningen.
HR-medarbetaren stannade vid dörren, mumlade ett snabbt hej då och skyndade därifrån.
Den här våningen var strikt förbjuden för vanliga anställda.
Den tillhörde enbart företagets två högsta chefer.
Om man inte blev inkallad kom ingen hit.
Med mobilen hårt i handen tvekade hon—redo att ringa om hjälp om något gick snett.
”Adeline, kom in.” En munter röst bröt spänningen.
Hon lyfte blicken och stelnade till ett ögonblick. ”Du?”
”Världen är liten, eller hur? Kom in.” Det varma leendet fick hennes nerver att släppa lite.
I går kväll hade bara varit en engångsgrej. Han skulle nog inte nämna det.
Hon visste inte vilken relation de här två hade, men likheten mellan dem var svår att missa. Förmodligen släkt.
Det hon inte hade väntat sig—
—var att bli erbjuden tjänsten som exekutivsekreterare.
”Förlåt, men jag sökte en designtjänst,” sa hon bestämt. ”Och jag har aldrig jobbat som sekreterare förut. Jag tror inte att jag är kvalificerad.”
”Jag har sett ditt cv. Du är mer än kapabel,” kom det lugna svaret. ”Och herr Williams är mycket nöjd med dig.”
”Herr Williams?” Förvirringen fladdrade över hennes ansikte. Hon kände ingen med det namnet.
Han ryckte lätt på axlarna. ”Hans beslut. Men oroa dig inte—ingångslönen blir på seniornivå. Fyra gånger en junior designers lön.”
”Va?” Hennes ögon blev stora av misstro.
Fyra gånger? I den takten skulle ekonomisk frihet inte dröja länge alls.
”Och du kan fortfarande vara med i designprojekt, med provision.”
Erbjudandet var lockande – nästan för lockande.
Ändå skakade hon på huvudet. ”Förlåt, jag—”
”Varför träffar du inte honom först?”
Innan hon hann avsluta drogs hon redan mot vd:ns kontor.
Precis när de nådde dörren—
Krasch!
Det skarpa ljudet av krossat glas ekade därinifrån.
Hjärtat hoppade till.
Så det var så det låg till. Inte konstigt att lönen var så hög – något var uppenbart fel.
Skulle hon springa? Eller slå ner någon först?
Innan hon hann bestämma sig flög dörren upp.
”Adeline, börja direkt. Gör i ordning bilen. Vi ska till Valor Auktioner.”
Den kalla rösten lämnade inget utrymme för invändningar.
”Va? Jag?”
Hon stirrade chockat, rösten darrade.
Han var vd:n?
Hennes engångsligg… var hennes chef?
Hans blick sjönk en aning, fångade paniken i hennes ansikte – och de svaga märkena längs halsen.
En kort paus.
När tystnaden drog ut klev Elaine in och förklarade. ”Dagens huvudnummer är drottning Valorian XII:s safirhalsband. Det är det vi ska lägga vantarna på.”
”Nebulans hjärta?” Hennes ögon lyste genast upp.
Den här auktionen hade det varit reklam för i månader. Kungliga smyckesdesigner var fokus i hennes uppsats.
Chansen att få se ett så legendariskt smycke på nära håll fick henne att glömma alla tänkbara faror och problem.
Hon skyndade mot hissen, men stannade tvärt och vände sig om, generad. ”Mr Williams, jag kan inte köra.”
”Jag kör. Kom.” Han gick förbi henne utan att tveka.
Bakom dem stod Elaine och stirrade, med stora ögon. Bara en tanke ekade i huvudet – det är något som inte stämmer.
När de hade gått stod hon kvar där tills hennes assistent kom fram. ”Ms Wilson, är allt okej?”
”Jag vill ha allt om den där kvinnan. Allt.”
Hennes knytnävar spändes en aning.
Kunde det vara så… att iskungen äntligen höll på att smälta?
I bilen skruvade Adeline obekvämt på sig i passagerarsätet.
Första dagen på jobbet – och vd:n körde henne?
Vem skulle tro på det?
Ännu mer skrämmande var att hennes chef var hennes engångsligg.
Den kvarhängande ömheten gjorde allt ännu mer pinsamt.
Hon masserade tinningarna och kände hur allt hade spårat ur totalt.
Efter en stund sa hon försiktigt, ”Mr Williams, angående i går kväll… det var ett missförstånd.”
”Jag borde be om ursäkt,” kom det lugna svaret. ”Jag förstod inte att det var din första gång. Jag hoppas att jag inte gjorde dig illa.”
Hennes ansikte hettade till direkt.
Han höll blicken på vägen, tonen en aning mjukare.
På vägen till kontoret hade han tänkt igenom det. Sättet hon hade varit på – entusiastisk men oerfaren – hade redan gjort det tydligt.
Och bevisen hade bekräftat det.
Hon öppnade munnen, på väg att förneka—
—men bilen svängde plötsligt.
”Mr Williams, vi ska köra rakt här,” sa hon lågt och sneglade på navigeringen.
”Jag tar dig till sjukhuset först.”
Den nonchalanta meningen skickade en stöt av panik genom henne.
Sjukhuset?
Skulle han kontrollera hur hon mådde? Misstänkte han något? Eller värre – trodde han att hon skulle försöka snärja honom?
Tankarna rusade. ”Mr Williams, jag sa i går—”
”Att du inte skulle ta ansvar för mig.” Bilen stannade vid vägkanten. Skuggor från träden föll över hans ansikte och dolde uttrycket.
En tyst sekund. Sedan, lågt—
”Så… du tänker inte ta ansvar?”
