Avsnitt 4: Mitt namn är Ronald

”Va?” Adelinas ögon spärrades upp när hon stirrade på Ronald, oförmögen att tro det hon hörde.

Den här mannen som hon hade haft ett engångsligg med, som plötsligt visade sig vara hennes chef, ville nu att hon skulle ta ansvar för honom?

Adelina masserade sina ömmande tinningar. ”Mr Williams, jag trodde att när du gick så betydde det att vi inte skulle ha någon kontakt igen.”

”Jag gick inte. Jag gick för att hitta en husläkare”, svarade Ronald och höll blicken stadigt på henne.

Han hade verkligen inte gått. Mobilen hade dött, och det fanns ingen laddare på rummet, så han hade varit tvungen att låna en powerbank i receptionen.

När han väl hade fått tag i sin husläkare och kommit tillbaka till rummet hade Adeline redan varit som bortblåst.

För att hitta henne hade Ronald till och med kollat bokningsuppgifterna, bara för att upptäcka att hans id hade använts vid incheckningen, och att det inte fanns ett spår av tjejens uppgifter.

Just när han började tänka att de kanske inte var menade att ses igen dök Adeline upp på hans företag.

Mungipan på Ronald drogs svagt upp. ”Så åker vi till sjukhuset först och kollar upp dig, okej?”

Hans röst var mjuk, tonen nästan lite överseende. Adeline märkte att hon nickade innan hon ens hann tänka efter.

Hon ångrade sig så fort de kom fram till sjukhuset. Ronald tog henne raka vägen till gynekologmottagningen.

På sjukhuset som ägdes av familjen Williams fick hon förstås VIP-behandling—tre överläkare som log mot henne och såg på henne som om de väntade sig något.

Efter undersökningen hettade Adelinas ansikte ända ut i öronen. Hon såg ut som en kokt kräfta, kröp ihop och önskade att hon kunde försvinna ner i en spricka i golvet.

”Det finns en liten bristning, inget allvarligt. Smörj med den här salvan morgon och kväll”, sa läkaren milt och kastade sedan en blick på Ronald. ”Första gången ska man inte ta i så här. Undvik sex ett tag.”

Adeline slöt ögonen och önskade att hon kunde svimma på fläcken.

Ronald höll ansiktet helt behärskat. ”Finns det något som går att ta i tablettform? Och är det något hon ska undvika att äta?”

”Undvik kall mat, stark mat och sånt som irriterar ett tag. Vänta tills hon mår bättre. Jag har skrivit ut antiinflammatoriskt—det är tabletter.”

När läkaren hade sagt det vände han sig till Adeline. ”Har du tagit några mediciner nyligen?”

”Akut-p-piller”, viskade Adeline, knappt hörbart.

Läkaren tänkte efter en stund. ”Vilket märke? Jag behöver kolla innan jag skriver ut något mer.”

Med en suck grävde Adeline fram förpackningen ur väskan och räckte över den. När Ronald fick syn på asken blev hans blick isande.

Så det var det hon hade tagit vid hissen—och han hade till och med räckt henne sitt vatten?

När Adeline kände av Ronalds ilska tog hon för givet att han bara inte ville ha krångel. ”Det står att det funkar om man tar det inom 24 timmar. Det finns ingen risk att jag är gravid!”

När han såg hur nervös hon var vände Ronald bort blicken utan att svara.

Läkaren gav dem några fler råd innan de till slut lämnade sjukhuset.

Kanske var det medicinen, men Adeline kände att smärtan hade lagt sig lite. Ändå gjorde Ronalds kyliga min henne allt mer orolig.

Han kunde väl inte tro att hon försökte bli gravid för att komma på hans goda sida—eller att hon hade vetat vem han var och med flit sökt upp honom?

Adeline erkände för sig själv att hon redan i går hade anat att han var någon med makt, men alkoholen hade grumlat omdömet—hon hade bara velat bli av med oskulden med en snygg kille, inget mer.

Tanken på att behöva möta sitt engångsligg varje dag fick det att krypa i huden på henne.

När de kom fram till parkeringen stannade hon upp innan hon satte sig i bilen.

Ronald vände sig om, förbryllad. ”Mår du inte bra?”

”Nej, det är inte så.” Adeline skakade snabbt på huvudet och drog sedan ett djupt andetag. ”Mr. Williams, jag sökte inte tjänsten som sekreterare.”

”Och?” Ronald öppnade passagerardörren och såg lugnt på henne.

Adeline kände sig nervös och slickade sig omedvetet om läpparna.

När Ronald lade märke till hennes svullna läppar, som såg lite nariga ut, tappade han fokus ett ögonblick när han mindes känslan av att kyssa dem.

När han förblev tyst blev Adeline orolig. ”Om du anställer mig vill jag ändå jobba på designavdelningen. Jag har studerat smyckesdesign.”

”Adeline, jag vet.” Ronald gjorde en gest åt henne att sätta sig i bilen.

”Vad vet du?” Adeline såg på honom med nyfikenhet.

Förutom det där intima som hänt i går kväll hade de knappt hunnit umgås tre minuter tillsammans på företaget i dag. Vad skulle han ens kunna veta om henne?

”Adeline, 23 år, sistaårselev på smyckesdesign, tvåfaldig vinnare av förstapriset i den nationella smyckesdesigntävlingen, och en vinnare av ett internationellt storpris för studentdesign.”

Ronalds röst var mjuk, som om den bar på ett stråk av underhållning.

När han såg Adeline på företaget med en portfölj hade han gissat att hon var där för en intervju.

Elaine hade bara Adelines cv, men Ronald hade redan tagit reda på nästan allt om henne.

Han visste inte varför han hade följt efter den här kvinnan i går, men han visste att hon var speciell för honom.

Adeline blev ställd när hon hörde honom.

Han kände till detaljer om hennes universitetspriser som inte ens stod i hennes cv.

Men med tanke på hans position slappnade hon av lite.

Han hade säkert många kvinnor omkring sig med egna agendor, så det var rimligt att han kollade upp bakgrunden på någon han haft ett engångsligg med.

Hon hade nyss lämnat två blodprov på sjukhuset – förmodligen för att se om hon bar på några smittsamma sjukdomar. Betyder det att Ronald var frisk?

”Vad heter jag?”

Medan Adeline var förlorad i tankarna ställde Ronald en plötslig fråga.

Adeline skrattade stelt. ”Mr. Williams?”

”Du kommer på intervju utan att veta vad företagets ägare heter?” Ronald kunde inte låta bli att skratta åt hennes svar.

Adeline kände sig ännu mer generad.

Hon visste bara att vd:n för Opulent Treasures hette Williams i efternamn, men hon visste inte Ronalds förnamn.

Och ingen på företaget hade sagt hans namn tidigare. Adeline kände det som om hon trampat en tiger på svansen i dag – hon var körd.

”Ronald. Jag heter Ronald. Förstått?”

Ronalds milda röst hördes igen, och Adeline nickade ivrigt. ”Förstått, Ronald—nej, Mr. Williams!”

Hon sträckte genast på sig och upprepade: ”Mr. Williams.”

Ronald suckade för sig själv, tog sedan henne om armen och lotsade in henne i bilen.

”Mr. Williams, jag—” Adeline hann precis börja säga något när Ronald plötsligt lutade sig in. Den välbekanta doften från i går kväll svepte in henne och fick henne att stelna till.

Hon höll andan, blicken fast på Ronalds ansikte som kom närmare. Hon såg hans långa ögonfransar och en antydan till roat glimmer i blicken.

Ronald drog bältet över henne och knäppte det, och småskrattade sedan. ”Det är väl okej om du inte har bälte på dig i passagerarsätet.”

Adeline andades ut och rättade till håret.

Hjärtat rusade som om hon satt i en berg-och-dalbana, dunkade vilt i bröstet.

Efter en stund insåg hon plötsligt att hon varit på väg att prata om att byta avdelning, men hade avbrutit sig mitt i meningen.

Vid ett rött ljus vände hon sig mot Ronald. ”Mr. Williams, jag tycker att sekreterartjänsten—”

”Auktionen ska börja snart. Vi tittar på föremålen först och skriver ner våra mål.”

Ronald räckte henne en surfplatta. Den första bilden föreställde Nebulans hjärta, och Adeline svalde resten av orden.

Hur många människor får aldrig i hela sitt liv ens chansen att se sådana kungliga skatter? Hon var tvungen att åtminstone få uppleva det.