Kapitel 5: Gåvan

I ögonvrån lade Ronald märke till hur Adeline zoomade in och ut på bilden av Nebulans hjärta, och hans leende blev bredare.

Innan Adeline kom till kontoret hade han slukat hennes examensarbete.

Det var uppenbart att hon hade omfattande kunskaper om klassiska smycken, även om sådana pjäser oftast bara gick att se på bild och man sällan fick chansen att se dem i verkligheten.

Särskilt sällsynta samlarobjekt som stannade i privata samlingar gick inte att få tag i ens på museer.

Han visste att Adeline inte kunde motstå en sådan frestelse.

När de kom fram till auktionen var det fortfarande tio minuter kvar innan den började.

Ronald blev visad till en VIP-plats längst fram.

Så fort han klev in reste sig folk för att hälsa.

Som arvtagare till landets största smyckesmärke var Ronalds ställning omisskännlig.

Allas blickar drogs oundvikligen till kvinnan vid hans sida.

Flickan såg ung och fräsch ut, med en naturlig charm som var svår att sätta ord på.

I flera år hade Ronald haft sin sekreterare Shirley Walker vid sin sida. Det här var första gången han tog med någon ny.

Många hade spekulerat i att eftersom det inte fanns någon kvinna i Ronalds liv skulle Shirley kanske bli framtida fru Williams.

Men nu när han tagit med någon annan, särskilt någon med Adelines vackra ansikte, började folk gissa om vem hon var.

En medelålders man som satt bredvid Ronald reste sig med ett gemytligt leende och skakade hans hand. ”Mr Williams, kommer ni så sent? Var ni ute och följde den här underbara unga damen?”

”Hon mådde inte bra. Vi stannade till på sjukhuset.”

Så fort Ronald sa det gick en våg av häpna andetag genom publiken.

Ronald, affärslegenden i smyckesvärlden, en vinnare i livet långt bortom de flestas räckhåll, som aldrig visade värme mot någon, brydde sig faktiskt om en ung flickas hälsa och följde henne personligen till sjukhuset?

Adeline kände de nyfikna blickarna runtomkring sig och det kröp obehagligt i hårbottnen.

Tankarna rusade innan hon till slut fick fram en förklaring. ”Ja, Mr Williams är omtänksam mot sin personal. Han var orolig för att jag inte skulle kunna sköta mina uppgifter.”

”Personal?” Den medelålders mannen blinkade.

Adeline nickade genast. ”Jag är Mr Williams sekreterare, Adeline.”

Den medelålders mannen gav ifrån sig ett ljud som visade att han förstod. ”Inte konstigt att jag inte såg Shirley. Så det har blivit en förändring.”

Han gav Ronald en menande blick och vände sedan blicken mot Adeline.

Ronald flyttade nonchalant kroppen så att han skymde mannens sikt.

Adeline knöt nävarna och kämpade för att behålla den uttryckslösa, professionella sekreterarfasaden.

Men inombords grät hon. Hon hade nyss sagt att hon inte ville vara sekreterare, och nu hade hon själv erkänt det – det fanns nog ingen väg tillbaka.

När hon såg på människorna runtomkring – antingen makthavare i smyckesbranschen eller representanter för framstående familjer – insåg hon att om hon gjorde Ronald irriterad skulle hon förmodligen sluta med att leva på att köra ut mat.

Med den dystra framtiden i åtanke satte sig Adeline stelt bredvid Ronald, som om ett mörkt moln hängde över henne.

Men så snart auktionen började vaknade hon till liv igen.

Den här auktionen bestod uteslutande av sällsynta smycken, och varenda ett var utsökt.

Hon hade varit på auktioner tidigare, men hon hade aldrig sett så många smycken i världsklass, på absolut toppnivå, samlade på ett och samma ställe.

Bara de tre första objekten var på nivån av nationella skatter, och hennes hjärta bultade av upphetsning.

Medan hon följde varje utrop skissade hon snabbt ner grova utkast i sitt anteckningsblock.

Det hade varit hennes vana i flera år.

När hon såg inspirerande verk eller fick kreativa idéer ritade hon ner dem i blocket som hon bar med sig överallt.

Inspiration var flyktig, och hon slösade aldrig bort ett tillfälle.

Ronald fick syn på anteckningsblocket och småskrattade. ”Vill du gå bakom kulisserna sen och titta närmare?”

”På riktigt?” Adelinas röst steg av förtjusning och fick flera att vända sig om.

Ronald nickade överseende och riktade sedan blicken tillbaka mot föremålet på podiet. Han tog Adelinas hand och lyfte den.

”Budgivare nummer 01, fem miljoner!”

Adelina ryckte till och tittade upp på paret ringar i montern. Hon gled snabbt tillbaka in i arbetsläget – det här var ett av målföremålen som Ronald hade nämnt tidigare.

När det var över hade ringarna, som från början värderats till fem–sex miljoner, trissats upp till tio miljoner, och Adelinas hand skakade när hon höll upp budbrickan.

Ronald accepterade priset lugnt.

När han såg Adelinas nedslagna min frågade han roat: ”Tycker du inte att de är värda det?”

”Det är inte det.” Hon kastade en snabb, irriterad blick mot den medelålders mannen bredvid Ronald.

Om det inte vore för den där tjockisen som pressade upp priset hade de kunnat ro hem det för sex miljoner.

När Ronald såg hennes uttryck blev glittret av underhållning i hans ögon djupare. ”De här ringarna har en särskild betydelse, eller hur?”

”Det stämmer. Jag har hört att de tillverkades av en europeisk kung personligen. När man väl tar på sig dem går de inte att ta av,” fyllde den medelålders mannen i. ”Min fru ville prova dem, men när jag såg hur beslutsam herr Williams var fick jag ge mig.”

Adelina granskade ringarna noga. Den omvända V-formen var vacker och egen, men hon såg ingen mekanism som skulle hindra att man tog av dem.

När hon tänkte på att inte kunna få av sig dem spärrade hon plötsligt upp ögonen. ”Vänta… de här är väl inte plundrade ur en grav, va?”

Hur skulle sådana ringar annars kunna dyka upp på en auktion?

De har väl inte skurit av drottningens fingrar efter att hon dog?

Den makabra bilden fick Adelina att rysa.

Den medelålders mannen blev svarslös, medan Ronald uttryckslöst såg mot podiet. ”Fokusera på nästa föremål.”

Adelina anade hans missnöje och knep snabbt ihop munnen, även om hon kände sig lite lättad.

En vd ska hålla sig sval – det hade varit obehagligt om chefen log mot henne hela dagen.

Som tur var blev det inte lika hård kamp om de följande objekten, och Adelina klarade sina uppgifter utan problem.

Snart var det dags för kvällens sista höjdpunkt: Nebulosans hjärta.

”Jag tror att mer än hälften av er som är här i kväll har kommit hit för Nebulosans hjärta, som är vårt sista objekt för i dag.”

När auktionsförrättarens röst ljöd i salen stramades stämningen åt på ett ögonblick.

Visningsplattformen höjdes långsamt och presenterade Nebulosans hjärta för alla.

Adelina spärrade upp ögonen, rädd att missa minsta detalj.

Den enorma safiren satt i mitten av halsbandet, omgiven av färgade diamanter som lagts i ett mönster som liknade galaxen.

Under ljuset gnistrade varje diamant med sin egen lyster.

Det var en effekt som inga bilder eller videor på nätet kunde fånga. Där på första raden, med det utsökta halsbandet framför sig, lyste Adelinas ögon ännu klarare.

När Ronald märkte att hennes andning blev snabbare gled hans tankar tillbaka till kvällen innan – hon hade andats på samma sätt vid ett visst avgörande ögonblick.

Mjuka, lockande andetag som fick hans hjärta att rusa.

”Utropspriset för halsbandet är åttio miljoner!”

Så fort auktionsförrättaren hade sagt det bröt röster ut över hela lokalen.

När budgivningen nådde hundra miljoner kastade Adelina en nervös blick mot Ronald.

”Herr Williams, fortsätter vi?”

Hon visste inte var Ronalds gräns gick, bara att hans läppar pressades ihop till ett tunt streck.

När priset klättrade till trehundra miljoner tog Ronald Adelinas hand och lyfte den långsamt.

”Femhundra miljoner.”

Alla stirrade på honom i chock, även Adelina, som fortfarande höll upp budbrickan.

Hon sänkte den snabbt, med hjärtat bankande så hårt att det nästan ville hoppa ur bröstet.

Femhundra miljoner?

En summa hon inte ens vågade fantisera om!

Ronald lutade sig plötsligt nära hennes öra och viskade: ”Gillar du den här presenten?”