Offrad till Alienprinsen
Dorita Okhiria · Uppdateras · 33.4k Ord
Introduktion
Han flinade och minskade avståndet mellan oss, hans hand gled runt min hals när han viskade, "Du säger en sak, men din kropp säger något annat." Hans röst var ett lågt morrande som fick mig att rysa. "Bäst att vänja dig vid det här, älskling, för jag har ingen avsikt att släppa dig."
Jag var tvungen att leva detta trasiga liv ensam.
Ingen familj.
Inga vänner.
Ingenting.
Med människor fångade av utomjordingar hade jag två val: bli en slav eller dö. Jag var beredd på vilket som helst, men jag hade aldrig förväntat mig att Alienprinsen—den som slaktade mitt folk—skulle vilja göra anspråk på mig. Inte som en slav, utan som något... mer.
Kapitel 1
Astrids perspektiv
Jag bröt ut i kallsvett igen, blinkade bort resterna av mina mardrömmar. "En till dålig dröm?" sa Celeste och tittade på mig med medlidande i ögonen, men jag sa ingenting. Jag kunde inte.
Det var inte som om det fanns något mer att säga. Hon kände redan till mönstret.
Jag har en hemsk dröm.
Jag vaknar upp skrämd och sedan tröstar hon mig, eller åtminstone försöker.
Till slut kan jag knappt minnas något från drömmen.
Idag var inget undantag.
"Det kommer att bli bra," log hon. Jag trodde henne inte. Jag menar, hur kunde jag när jag hade hört samma sak om och om igen de senaste arton åren?
Inte när vi bodde i en byggnad som knappt hade ett tak över våra huvuden.
"Jag fick ett jobb, så jag borde kunna få tag på lite matrester. Vad vill du ha till middag?" sa hon och log mot mig.
"Ingenting, låt oss bara spara ihop för att få något bättre—" Ett skrik hördes på avstånd och avbröt mig.
Jag tog ett steg tillbaka.
Jag kände min kropp vibrera, jag visste redan vad detta var.
"Astrid," ropade Celeste, jag kunde redan höra paniken i hennes röst även om hon försökte hålla modet uppe. "Jag behöver att du springer."
Jag skakade på huvudet även om hon inte kunde se mig eftersom hennes rygg var vänd mot mig. "Det finns ingen chans att jag lämnar dig att slåss ensam!"
"Snälla!" Hon grät och tittade på mig med tårar i ögonen. "Det är bättre att de tar en av oss och den andra överlever. Jag lovar att hitta dig när jag kommer ut." Hon log mot mig.
Det var en lögn.
Vi visste båda att när utomjordingarna tog en människa var det slutet...
"SPRING!!!" På kommando började mina ben röra sig av sig själva när jag försökte komma därifrån så fort jag kunde.
Jag kände tårarna rinna fritt från mina ögon. Bara så där lämnade jag min enda familjemedlem i händerna på de där odjuren.
Jag kvävde snyftningarna som hotade att bryta fram.
Jag behövde vara tillräckligt tyst annars skulle de höra mig.
De skulle hitta mig. Och mitt övergivande av min syster skulle vara förgäves.
Vid den tanken kände jag mitt hjärta slå hårt mot bröstkorgen. Insikten slog mig, och skulden smög sig in.
Jag lämnade henne, jag övergav henne. Jag slutade springa och tittade tillbaka.
Jag borde inte ha lämnat henne även om hon sa så, jag borde ha stannat.
Vi lever tillsammans
Stannar tillsammans
Och dör tillsammans.
Det har alltid varit vårt motto.
Jag kvävde snyftningen och tittade på den tomma vägen.
Inte en enda människa var här. Alla hade antingen dött eller blivit tagna som slavar.
**
Jag suckade och tittade upp mot himlen. Det var mörkt nu, troligen timmar sedan de invaderade vår plats. Jag kunde känna min kropp vibrera av rädsla.
Tänk om de fortfarande var där? Tänk om de väntade på mig? När jag närmade mig den nu tysta byggnaden, bad jag till himlen, om det verkligen fanns någon där, att jag inte skulle hitta min systers kropp där. Åtminstone skulle det betyda att hon var vid liv och fångad.
Jag skulle fortfarande kunna hitta henne igen om så var fallet.
Lukten av blod mötte mig innan synen. Jag öppnade dörren halvvägs och såg min systers sönderslitna kropp. Jag tog ett steg tillbaka och bet mig i läppen medan jag kämpade mot tårarna.
'Gå,' den förrädiska tanken smög sig in i mitt sinne när jag tog duffelväskan som låg vid sidan av rummet och kastade i alla kläder mina händer kunde greppa.
Jag rusade ut, tvingade mig själv att inte bryta ihop, tills jag nådde ett säkert avstånd och då slog det mig.
Jag föll ner på knä på en säker plats och grät.
flashback
"Celeste, när kommer mamma tillbaka?" frågade sjuåriga jag, kände mig vilsen.
"Det är bara du och jag mot världen," sa hon och log mot mig med tårar i ögonen.
Jag suckade, torkade bort tåren som hade hittat sin väg nerför min kind.
"Jag sa ju att den var vid liv!" En kvinnlig röst ropade för nära mig vilket fick min själ att lämna min kropp av skräck.
Jag kände hur min kropp började vibrera. Det var första gången jag såg en utomjording på nära håll, de var två vilket inte hjälpte min ångest just då men samtidigt kunde jag inte låta bli att märka att de såg.....
"Vackra," sa jag under andan. En av dem hade en smal men atletisk byggnad. Hans hud var blek, nästan genomskinligt blå, med intrikata mönster av guldmarkeringar som virvlade över hans armar, bröst och ansikte. Han hade höga kindben och en spetsig haka. Hans ögon var stora och mandelformade, med vertikala pupiller som verkade glittra när de tittade på mig. Å andra sidan hade kvinnan långt och flödande hår gjort av fina, silvriga trådar som verkade krusa som vattenytan. Trådarna var prydda med delikata guldtrådar, som fångade ljuset och skimrade som små stjärnor.
Jag höll andan. Hur kunde något så vackert vara så... ont?
"Hon verkar inte tala," sa mannen med en sträv röst, vilket fick mig att ta ett steg tillbaka, men jag stoppades av en vägg.
"Ännu bättre," sa kvinnan med en glimt i ögonen.
"Din jävel!" Stekpannan träffade min rygg innan jag kunde göra något åt det. "Jag sa åt dig att städa det här förbannade stället innan vi öppnade!" En annan panna kom flygande mot mig och träffade sidan av mitt huvud.
Jag stod där och tog slagen som de kom.
De få veckor jag tillbringade här lärde mig att försöka undvika slagen bara var att be om fler slag.
"Förbannade. Säg. Något," sa hon mellan slagen, men jag kunde inte förmå mig att säga något.
Sedan Celeste dog, kunde jag inte förmå mig att säga ett ord till någon. Det kändes fel att hon inte fick höra min röst längre men andra gjorde det.
Hon suckade när hon insåg att jag återigen inte skulle säga något till henne. "Gå till ditt rum!!" skrek hon och kastade en elak blick på mig.
Jag gjorde min väg till min skokartong till rum, suckade när jag stängde dörren.
Jag torkade bort mina tårar aggressivt, tacksam att hon inte såg mina tårar.
Detta var det. Så här skulle jag leva mitt liv, för alltid som en slav till de odjur som förslavade min sort, tog min familj och lämnade mig helt ensam.
Jag gav upp att torka bort tårarna från mina ögon, drev iväg till sömn,
Eller åtminstone försökte tills jag fann mig själv bli bunden och ögonbindlad.
Jag kämpade inte emot, det fanns ingen poäng med det när det inte fanns något kvar att kämpa för.
Så jag lät dem, välkomnande den fridfulla sömn som välkomnade mig....
Senaste Kapitel
#30 Middag och fred
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#29 Gåvor
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#28 kapitel 27
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#27 saknar dig
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#26 förstör saker
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#25 knullad
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#24 bekännelser
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#23 förklaringar
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#22 osäker
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#21 kapitel 20.5
Senast Uppdaterad: 1/10/2025
Du Kan Tycka Om Detta 😍
Vår förbjudna kärlek
Förbluffad följer jag efter henne, plötsligt nervös.
"Ingen anledning att oroa sig, herrarna har väntat på din ankomst sedan samtalet," är allt jag hör när jag går in i herrgården, bara för att mötas av tre stiliga män, min hals nu torr.
"Välkommen hem, prinsessa," säger en av rösterna.
"Det var ett tag sedan, il mio tesoro (Min skatt)," säger en annan.
"Kom, låt oss välkomna dig hem, Agapi (Kärlek)," säger den sista rösten, alla tre av mina styvbröder står nu framför mig. Fan, blev det just hetare eller är det bara jag?
======================================
Ella, yngsta dottern i familjen Knight, integreras långsamt tillbaka när hennes föräldrar dör. Inte riktigt 18 år, skickas Ella för att bo med sina styvbröder, några hon inte har sett sedan hon var 8 år gammal.
Reece, Dylan och Caleb är Ellas äldre styvbröder. Nu 28 år, finner Reece och hans bröder sig snart ta hand om sin nästan vuxna syster. Men när hon anländer dras de omedelbart till henne, redo att göra vad som helst för att hålla henne hos sig för alltid.
Ödets trådar
Som alla barn blev jag testad för magi när jag bara var några dagar gammal. Eftersom min specifika blodlinje är okänd och min magi är oidentifierbar, blev jag märkt med ett delikat virvlande mönster runt min övre högra arm.
Jag har magi, precis som testerna visade, men den har aldrig stämt överens med någon känd magisk art.
Jag kan inte andas eld som en drakskiftare, eller kasta förbannelser på folk som irriterar mig som häxor. Jag kan inte göra drycker som en alkemist eller förföra människor som en succubus. Nu menar jag inte att vara otacksam för den kraft jag har, den är intressant och allt, men den är verkligen inte särskilt kraftfull och för det mesta är den ganska värdelös. Min speciella magiska förmåga är att kunna se ödestrådar.
Det mesta i livet är tillräckligt irriterande för mig, och vad jag aldrig hade tänkt på är att min partner är en otrevlig, pompös besvär. Han är en Alfa och min väns tvillingbror.
”Vad gör du? Det här är mitt hem, du kan inte bara gå in!” Jag försöker hålla min röst fast men när han vänder sig om och fixerar mig med sina gyllene ögon krymper jag tillbaka. Blicken han ger mig är överlägsen och jag sänker automatiskt blicken till golvet som jag brukar. Sedan tvingar jag mig själv att titta upp igen. Han märker inte att jag tittar upp eftersom han redan har tittat bort från mig. Han är otrevlig, jag vägrar visa att han skrämmer mig, även om han definitivt gör det. Han ser sig omkring och efter att ha insett att det enda stället att sitta på är det lilla bordet med sina två stolar pekar han på det.
”Sitt.” beordrar han. Jag blänger på honom. Vem är han att ge mig order på det här sättet? Hur kan någon så här odräglig möjligtvis vara min själsfrände? Kanske sover jag fortfarande. Jag nyper mig i armen och mina ögon tåras lite av smärtan.
Flocken: Regel Nummer 1 - Inga Makar
"Släpp mig," kvider jag, min kropp darrar av begär. "Jag vill inte att du rör mig."
Jag faller framåt på sängen och vänder mig sedan om för att stirra på honom. De mörka tatueringarna på Domonics skulpterade axlar darrar och expanderar med hans tunga andetag. Hans djupa, gropiga leende är fullt av arrogans när han sträcker sig bakom sig för att låsa dörren.
Han biter sig i läppen och smyger mot mig, hans hand går till sömmen på hans byxor och den växande bulan där.
"Är du säker på att du inte vill att jag ska röra dig?" viskar han, knyter upp knuten och stoppar in en hand. "För jag svär vid Gud, det är allt jag har velat göra. Varje dag sedan du klev in på vår bar och jag kände din perfekta doft från andra sidan rummet."
Ny i världen av skiftare, är Draven en människa på flykt. En vacker flicka som ingen kunde skydda. Domonic är den kalla Alfan i Röda Vargflocken. Ett brödraskap av tolv vargar som lever efter tolv regler. Regler som de svor att ALDRIG bryta.
Speciellt - Regel Nummer Ett - Inga Makar
När Draven möter Domonic, vet han att hon är hans maka, men Draven har ingen aning om vad en maka är, bara att hon har blivit kär i en skiftare. En Alfa som kommer att krossa hennes hjärta för att få henne att lämna. Hon lovar sig själv att hon aldrig kommer att förlåta honom och försvinner.
Men hon vet inte om barnet hon bär eller att i samma ögonblick som hon lämnade, bestämde sig Domonic för att regler var till för att brytas - och nu, kommer han någonsin att hitta henne igen? Kommer hon att förlåta honom?
Miljardärens Oavsiktliga Äktenskap
Min ex-fru är en Mystisk Chef
Han sa, "Hon är tillbaka. Låt oss skiljas. Du kan få vad du vill."
Efter två års äktenskap kan hon inte längre ignorera verkligheten att han inte längre älskar henne, och det är tydligt att när det förflutna orsakar känslomässig stress, lider det nuvarande förhållandet.
Daphne Murphy grälade inte, hon valde att välsigna detta par och lade fram sina egna villkor.
"Jag vill ha din dyraste sportbil i begränsad upplaga."
"Ja."
"En villa i utkanten av staden."
"Okej."
"Delning av de miljarder kronor som tjänats under de två åren av äktenskap."
"?"
Hennes mystiska VD-make
Hon backade i skräck, och mannen log svagt, "Vadå, har du aldrig tänkt på att göra intima saker med mig?"
"Herrn, är inte vi i ett skenäktenskap?"
"Vem sa att det är ett skenäktenskap?" Han höjde ett ögonbryn, med en antydan av missnöje i tonen.
Hon mindes sin fästmans svek och kände sig sliten inombords. Mannens heta och djupa kyss orsakade henne enorm smärta.
"Var duktig, det är över snart." Hans röst var låg och magnetisk.
Från början kände hon att denna blixtäktenskapsman var extraordinär—elegant uppträdande, lyxig herrgård, fina bilar, och han kunde till och med ha råd att hålla en modell! Men på företagets årliga möte visade sig den efterlängtade arvtagaren vara mannen som hade trasslat in sig med henne natt efter natt.
Rykten kan verkligen inte litas på!
Fyra eller död
"Ja."
"Jag är ledsen att behöva säga detta, men han klarade sig inte." Läkaren ger mig en medlidsam blick.
"T-tack." säger jag med en darrande andning.
Min pappa var död, och mannen som dödade honom stod precis bredvid mig i detta ögonblick. Självklart kunde jag inte berätta detta för någon, för då skulle jag betraktas som medbrottsling för att jag visste vad som hänt och inte gjorde något. Jag var arton och kunde riskera fängelse om sanningen någonsin kom ut.
För inte så länge sedan försökte jag bara ta mig igenom sista året på gymnasiet och lämna den här staden för gott, men nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag var nästan fri, och nu skulle jag ha tur om jag klarade en dag till utan att mitt liv föll samman helt.
"Du är med oss, nu och för alltid." Hans heta andedräkt mot mitt öra skickade en rysning längs min ryggrad.
De hade mig i sitt fasta grepp nu och mitt liv hängde på dem. Hur det kom till denna punkt är svårt att säga, men här var jag...en föräldralös...med blod på mina händer...bokstavligen.
Helvetet på jorden är det enda sättet jag kan beskriva livet jag har levt.
Att få varje bit av min själ bortsliten varje dag, inte bara av min far utan också av fyra pojkar som kallas De Mörka Änglarna och deras anhängare.
Tre års plåga är ungefär allt jag kan ta och med ingen på min sida vet jag vad jag måste göra...jag måste ta mig ut på det enda sätt jag vet, döden betyder frid men saker är aldrig så enkla, särskilt när de killar som ledde mig till kanten är de som slutligen räddar mitt liv.
De ger mig något jag aldrig trodde var möjligt...hämnd serverad död. De har skapat ett monster och jag är redo att bränna ner världen.
Moget innehåll! Nämner droger, våld, självmord. Rekommenderas för 18+. Omvänd harem, från mobbare till älskare.
Beroende VD
VD:n blev faktiskt tagen av en kvinnas första natt!
År senare mötte VD:n äntligen den kvinnan.
"Hej, snygga farbror!"
"Nå, kvinna, den här gången kan du inte fly!"
Alphas STULNA MATE
Pojkarna från Hawthorne
Och vi hade sex igår kväll, uppenbarligen innan vi visste vilka vi var för varandra.
Nu vet jag inte om vi ska hålla det som hände mellan oss hemligt, dölja våra känslor för varandra eller...?
"V-vi... vi kan inte, Boston."
Hans tunga söker inträde medan hans händer vandrar från min midja till min nedre rygg, och drar min kropp närmare hans.
"Vad gör du?" frågar jag.
Istället för att svara sätter han sin mun på mig, hans skickliga tunga slickar upp och ner längs min söm.
"Åh, Gud," stönar jag, när han tar mig högre och högre. "Sluta inte. Jag är så nära."
Aspens mamma gifte om sig.
Efter att ha flyttat och kastats in i ett nytt liv, en ny familj, bryr sig hennes fyra nya bröder inte ens om att erkänna hennes existens - åtminstone inte offentligt. Speciellt inte efter att Aspen av misstag har haft ihop det med den som hon senare får veta är hennes nya styvbror.
Alla Aspens problem börjar med en kille med genomträngande blå ögon --- Boston.
Boston ville ha Aspen vid första ögonkastet. På en fest tillbringade de en natt tillsammans, vilket båda trodde skulle vara början på något nytt, vackert och spännande. Men nästa morgon rasade allt samman när han fick reda på att Aspen var ingen annan än hans nya "lilla" styvsyster. Men inte ens det var nog för att han skulle släppa henne.
Nu, fast mellan sina begär och vad de vet är rätt, har de ett svårt val att göra.
Ett som kan göra eller förstöra mer än bara två människors liv.
Alfans Ånger: Hans Avvisade Luna.
"Och låt mig göra en sak klar för dig, Taylor, om—om du på något sätt får din vilja igenom och jag blir din man...din partner," rättade han sig.
"Jag skulle se till att vara med andra varghonor och se till att du känner varje smärta av svek; jag ska se till att du känner hur jag kände när du dödade min Odette," sa han och gick närmare mig. Baksidan av min hals brände av tårar som redan var på väg att rinna över.
Odette har alltid varit allas ögonsten, även efter sin död. Samtidigt blev Taylor alltid förbisedd och hatad av alla. Alla önskade hennes död --- inklusive hennes föräldrar och Killian, hennes partner. Hon hade aldrig blivit älskad av någon, alltid i sin systers skugga, men allt förändrades efter hennes systers död. Istället för att bara bli ignorerad, blev hon föremål för hat och mobbning.
Taylor bar fortfarande på all skuld, även om hon var den som valts av Månens Gudinna, tills hon insåg att Killian, som alltid trott att Odette skulle bli hans framtida Luna, visade sig vara hennes partner! Oförmögen att bära tanken på att den partner hon alltid önskat sig visade sig vara mannen som alltid hatat och hånat henne, och till och med misstagit henne för Odette, var hon på bristningsgränsen!
Beslutsam tvingade hon Killian att acceptera hennes avvisning. Men vad kommer att hända när Killian inser sanningen bakom intrigen och omedelbart ångrar sig? Kommer han att jaga efter henne? Kommer Taylor att förlåta och acceptera honom, eller kommer hon aldrig att förlåta och vara med den man hon är ödesbestämd att vara med?
Hennes återvända partner (Samlingens skuggor-serien, Bok I)
Det var inte hon.
Hon ville inte ha en själsfrände. Hon behövde ingen själsfrände...
...men den plötsliga doften av jasmin och vanilj nådde hennes näsa från någonstans i närheten. Det betydde bara en sak. Hennes själsfrände var nära...
Rayne mötte sin själsfrände på Månbalsen när hon var arton, sin själsfrände som hon aldrig ville hitta, som hon aldrig ville ha i sitt liv. Han dök upp från ingenstans. Hans handlingar den kvällen frigjorde henne ovetandes. Hon tog den frihet han gav henne, sprang iväg och såg sig aldrig om.
Nu, fem år senare, dyker han upp i hennes liv igen efter att ha avvisat henne för fem år sedan och kräver att hon ska ta sin rättmätiga plats vid hans sida. Han gick ifrån henne efter att ha kallat henne svag. Det finns ingen chans att hon bara skulle låta honom komma tillbaka in i hennes liv som om han hörde hemma där. Rayne ville aldrig ha en själsfrände, skulle hans närvaro nu ändra på det? Hennes kropp och själ ber honom att göra anspråk på henne, men hennes hjärta tillhör en annan.
Kan hennes själsfrände övertyga henne att ge honom en chans? Kommer hennes älskare att övertyga henne att stanna hos honom? Mångudinnan parade ihop henne med någon hon inte valt, allt Rayne någonsin velat var chansen att välja själv. Vem kommer att vinna? Rayne eller ödet som månen bestämt för henne?
För mogna läsare 18+
Varning för tidigare traumatiska upplevelser
Hennes Återvända Själsfrände är Bok 1 i serien Samlade Skuggor. Bok 2 Hans Försoning finns också tillgänglig för läsning nu på Anystories.
