Offrad till Alienprinsen
Dorita Okhiria · Uppdateras · 33.4k Ord
Introduktion
Han flinade och minskade avståndet mellan oss, hans hand gled runt min hals när han viskade, "Du säger en sak, men din kropp säger något annat." Hans röst var ett lågt morrande som fick mig att rysa. "Bäst att vänja dig vid det här, älskling, för jag har ingen avsikt att släppa dig."
Jag var tvungen att leva detta trasiga liv ensam.
Ingen familj.
Inga vänner.
Ingenting.
Med människor fångade av utomjordingar hade jag två val: bli en slav eller dö. Jag var beredd på vilket som helst, men jag hade aldrig förväntat mig att Alienprinsen—den som slaktade mitt folk—skulle vilja göra anspråk på mig. Inte som en slav, utan som något... mer.
Kapitel 1
Astrids perspektiv
Jag bröt ut i kallsvett igen, blinkade bort resterna av mina mardrömmar. "En till dålig dröm?" sa Celeste och tittade på mig med medlidande i ögonen, men jag sa ingenting. Jag kunde inte.
Det var inte som om det fanns något mer att säga. Hon kände redan till mönstret.
Jag har en hemsk dröm.
Jag vaknar upp skrämd och sedan tröstar hon mig, eller åtminstone försöker.
Till slut kan jag knappt minnas något från drömmen.
Idag var inget undantag.
"Det kommer att bli bra," log hon. Jag trodde henne inte. Jag menar, hur kunde jag när jag hade hört samma sak om och om igen de senaste arton åren?
Inte när vi bodde i en byggnad som knappt hade ett tak över våra huvuden.
"Jag fick ett jobb, så jag borde kunna få tag på lite matrester. Vad vill du ha till middag?" sa hon och log mot mig.
"Ingenting, låt oss bara spara ihop för att få något bättre—" Ett skrik hördes på avstånd och avbröt mig.
Jag tog ett steg tillbaka.
Jag kände min kropp vibrera, jag visste redan vad detta var.
"Astrid," ropade Celeste, jag kunde redan höra paniken i hennes röst även om hon försökte hålla modet uppe. "Jag behöver att du springer."
Jag skakade på huvudet även om hon inte kunde se mig eftersom hennes rygg var vänd mot mig. "Det finns ingen chans att jag lämnar dig att slåss ensam!"
"Snälla!" Hon grät och tittade på mig med tårar i ögonen. "Det är bättre att de tar en av oss och den andra överlever. Jag lovar att hitta dig när jag kommer ut." Hon log mot mig.
Det var en lögn.
Vi visste båda att när utomjordingarna tog en människa var det slutet...
"SPRING!!!" På kommando började mina ben röra sig av sig själva när jag försökte komma därifrån så fort jag kunde.
Jag kände tårarna rinna fritt från mina ögon. Bara så där lämnade jag min enda familjemedlem i händerna på de där odjuren.
Jag kvävde snyftningarna som hotade att bryta fram.
Jag behövde vara tillräckligt tyst annars skulle de höra mig.
De skulle hitta mig. Och mitt övergivande av min syster skulle vara förgäves.
Vid den tanken kände jag mitt hjärta slå hårt mot bröstkorgen. Insikten slog mig, och skulden smög sig in.
Jag lämnade henne, jag övergav henne. Jag slutade springa och tittade tillbaka.
Jag borde inte ha lämnat henne även om hon sa så, jag borde ha stannat.
Vi lever tillsammans
Stannar tillsammans
Och dör tillsammans.
Det har alltid varit vårt motto.
Jag kvävde snyftningen och tittade på den tomma vägen.
Inte en enda människa var här. Alla hade antingen dött eller blivit tagna som slavar.
**
Jag suckade och tittade upp mot himlen. Det var mörkt nu, troligen timmar sedan de invaderade vår plats. Jag kunde känna min kropp vibrera av rädsla.
Tänk om de fortfarande var där? Tänk om de väntade på mig? När jag närmade mig den nu tysta byggnaden, bad jag till himlen, om det verkligen fanns någon där, att jag inte skulle hitta min systers kropp där. Åtminstone skulle det betyda att hon var vid liv och fångad.
Jag skulle fortfarande kunna hitta henne igen om så var fallet.
Lukten av blod mötte mig innan synen. Jag öppnade dörren halvvägs och såg min systers sönderslitna kropp. Jag tog ett steg tillbaka och bet mig i läppen medan jag kämpade mot tårarna.
'Gå,' den förrädiska tanken smög sig in i mitt sinne när jag tog duffelväskan som låg vid sidan av rummet och kastade i alla kläder mina händer kunde greppa.
Jag rusade ut, tvingade mig själv att inte bryta ihop, tills jag nådde ett säkert avstånd och då slog det mig.
Jag föll ner på knä på en säker plats och grät.
flashback
"Celeste, när kommer mamma tillbaka?" frågade sjuåriga jag, kände mig vilsen.
"Det är bara du och jag mot världen," sa hon och log mot mig med tårar i ögonen.
Jag suckade, torkade bort tåren som hade hittat sin väg nerför min kind.
"Jag sa ju att den var vid liv!" En kvinnlig röst ropade för nära mig vilket fick min själ att lämna min kropp av skräck.
Jag kände hur min kropp började vibrera. Det var första gången jag såg en utomjording på nära håll, de var två vilket inte hjälpte min ångest just då men samtidigt kunde jag inte låta bli att märka att de såg.....
"Vackra," sa jag under andan. En av dem hade en smal men atletisk byggnad. Hans hud var blek, nästan genomskinligt blå, med intrikata mönster av guldmarkeringar som virvlade över hans armar, bröst och ansikte. Han hade höga kindben och en spetsig haka. Hans ögon var stora och mandelformade, med vertikala pupiller som verkade glittra när de tittade på mig. Å andra sidan hade kvinnan långt och flödande hår gjort av fina, silvriga trådar som verkade krusa som vattenytan. Trådarna var prydda med delikata guldtrådar, som fångade ljuset och skimrade som små stjärnor.
Jag höll andan. Hur kunde något så vackert vara så... ont?
"Hon verkar inte tala," sa mannen med en sträv röst, vilket fick mig att ta ett steg tillbaka, men jag stoppades av en vägg.
"Ännu bättre," sa kvinnan med en glimt i ögonen.
"Din jävel!" Stekpannan träffade min rygg innan jag kunde göra något åt det. "Jag sa åt dig att städa det här förbannade stället innan vi öppnade!" En annan panna kom flygande mot mig och träffade sidan av mitt huvud.
Jag stod där och tog slagen som de kom.
De få veckor jag tillbringade här lärde mig att försöka undvika slagen bara var att be om fler slag.
"Förbannade. Säg. Något," sa hon mellan slagen, men jag kunde inte förmå mig att säga något.
Sedan Celeste dog, kunde jag inte förmå mig att säga ett ord till någon. Det kändes fel att hon inte fick höra min röst längre men andra gjorde det.
Hon suckade när hon insåg att jag återigen inte skulle säga något till henne. "Gå till ditt rum!!" skrek hon och kastade en elak blick på mig.
Jag gjorde min väg till min skokartong till rum, suckade när jag stängde dörren.
Jag torkade bort mina tårar aggressivt, tacksam att hon inte såg mina tårar.
Detta var det. Så här skulle jag leva mitt liv, för alltid som en slav till de odjur som förslavade min sort, tog min familj och lämnade mig helt ensam.
Jag gav upp att torka bort tårarna från mina ögon, drev iväg till sömn,
Eller åtminstone försökte tills jag fann mig själv bli bunden och ögonbindlad.
Jag kämpade inte emot, det fanns ingen poäng med det när det inte fanns något kvar att kämpa för.
Så jag lät dem, välkomnande den fridfulla sömn som välkomnade mig....
Senaste Kapitel
#30 Middag och fred
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#29 Gåvor
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#28 kapitel 27
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#27 saknar dig
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#26 förstör saker
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#25 knullad
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#24 bekännelser
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#23 förklaringar
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#22 osäker
Senast Uppdaterad: 1/10/2025#21 kapitel 20.5
Senast Uppdaterad: 1/10/2025
Du Kan Tycka Om Detta 😍
Efter affären: Falla i en miljardärs armar
Från första förälskelsen till löftena vid altaret hade George Capulet och jag varit oskiljaktiga. Men under vårt sjunde äktenskapsår inledde han en affär med sin sekreterare.
På min födelsedag tog han med henne på semester. På vår bröllopsdag tog han hem henne till vårt hus och älskade med henne i vår säng...
Sönder av sorg lurade jag honom att skriva under skilsmässopappren.
George tog det med ro, övertygad om att jag aldrig skulle lämna honom.
Hans lögner fortsatte ända fram till dagen då skilsmässan gick igenom. Jag slängde pappren i ansiktet på honom: ”George Capulet, från och med nu – ut ur mitt liv!”
Först då flackade paniken till i hans blick när han bad mig stanna.
När han senare den kvällen bombarderade min telefon med samtal var det inte jag som svarade, utan min nya pojkvän Julian.
”Vet du inte”, småskrattade Julian in i luren, ”att ett riktigt ex ska vara lika tyst som i graven?”
George fräste mellan sammanbitna tänder: ”Ge mig henne!”
”Det är jag rädd att det inte går.”
Julian lät en mjuk kyss landa på mig där jag sov, hopkrupen tätt intill honom. ”Hon är helt slut. Hon somnade nyss.”
Förälskad i min Ex's Alfa
Det är det nog! Men just nu bryr jag mig verkligen inte.
Jag låter mina ben falla isär. Den stora, farliga svarta vargens ansikte hittar sin plats mellan mina ben. Han tar ett djupt andetag, andas in min doft—min upphetsning—och ger ifrån sig ett lågt, gutturalt stön. Hans vassa tänder nuddar lätt vid min hud, vilket får mig att skrika när gnistor rusar genom min fitta.
Kan någon verkligen klandra mig för att jag tappar kontrollen i detta ögonblick? För att jag vill detta?
Jag håller andan.
Det enda som skiljer oss åt är det tunna tyget på mina trosor.
Han slickar mig, och jag kan inte hålla tillbaka ett stön.
Jag förbereder mig, tänker att han kanske äntligen kommer att dra sig tillbaka—men istället slickar hans tunga mig igen och igen, varje gång snabbare. Ivrig.
Sedan sliter han plötsligt av mina trosor med en absurd hastighet och precision, utan att skada min hud. Jag hör bara ljudet av tyget som rivs, och när jag tittar på honom är han redan tillbaka och slickar mig.
Jag borde inte känna så här för en varg. Vad är mitt förbannade problem?
Plötsligt känner jag att hans slickningar blir mjukare, och när jag tittar igen på den stora svarta vargen inser jag att det inte längre är en varg. Det är Alpha Kaiden!
Han har skiftat och slickar nu min fitta.
🐺 🐺 🐺
Alpha Kaiden, en fruktad varulv ökänd för sina hänsynslösa handlingar och njutning av att döda varje fullmåne, upptäcker att hans ödesbestämda partner inte är någon annan än en till synes vanlig mänsklig kvinna, som råkar vara hans Gammas utvalda partner.
Han vill avvisa deras band, men ödet har andra planer. Det visar sig att turneringen för att bli nästa Alpha King dikterar att endast Alphas med en partner kan delta. Det är vad som leder Kaiden till att föreslå en djärv låtsasöverenskommelse.
Även om hon initialt är tveksam, mjuknar Katherines hjärta när han ger ett dyrbart löfte: att skydda hennes lilla flock från alla hot som kan uppstå.
Lite vet han att Katherine upptäcker en dold styrka inom sig som är mycket större än han någonsin kunnat föreställa sig.
När turneringens utmaningar fortskrider, finner Alpha Kaiden sig oemotståndligt dragen till önskan att ha hennes närvaro inte bara i tävlingen utan också i sin säng.
Förbjuden, Brors Bästa Vän
"Du ska ta varje tum av mig." Han viskade medan han stötte uppåt.
"Fan, du känns så jävla bra. Är det här vad du ville, min kuk inuti dig?" Han frågade, medveten om att jag hade frestat honom från början.
"J..ja," andades jag.
Brianna Fletcher hade flytt från farliga män hela sitt liv, men när hon fick möjlighet att bo hos sin äldre bror efter examen, mötte hon den farligaste av dem alla. Hennes brors bästa vän, en maffiaboss. Han utstrålade fara men hon kunde inte hålla sig borta.
Han vet att hans bästa väns lillasyster är förbjuden mark och ändå kunde han inte sluta tänka på henne.
Kommer de att kunna bryta alla regler och finna tröst i varandras armar?
Alphas STULNA MATE
Alfans Ånger: Hans Avvisade Luna.
"Och låt mig göra en sak klar för dig, Taylor, om—om du på något sätt får din vilja igenom och jag blir din man...din partner," rättade han sig.
"Jag skulle se till att vara med andra varghonor och se till att du känner varje smärta av svek; jag ska se till att du känner hur jag kände när du dödade min Odette," sa han och gick närmare mig. Baksidan av min hals brände av tårar som redan var på väg att rinna över.
Odette har alltid varit allas ögonsten, även efter sin död. Samtidigt blev Taylor alltid förbisedd och hatad av alla. Alla önskade hennes död --- inklusive hennes föräldrar och Killian, hennes partner. Hon hade aldrig blivit älskad av någon, alltid i sin systers skugga, men allt förändrades efter hennes systers död. Istället för att bara bli ignorerad, blev hon föremål för hat och mobbning.
Taylor bar fortfarande på all skuld, även om hon var den som valts av Månens Gudinna, tills hon insåg att Killian, som alltid trott att Odette skulle bli hans framtida Luna, visade sig vara hennes partner! Oförmögen att bära tanken på att den partner hon alltid önskat sig visade sig vara mannen som alltid hatat och hånat henne, och till och med misstagit henne för Odette, var hon på bristningsgränsen!
Beslutsam tvingade hon Killian att acceptera hennes avvisning. Men vad kommer att hända när Killian inser sanningen bakom intrigen och omedelbart ångrar sig? Kommer han att jaga efter henne? Kommer Taylor att förlåta och acceptera honom, eller kommer hon aldrig att förlåta och vara med den man hon är ödesbestämd att vara med?
Ödets trådar
Som alla barn blev jag testad för magi när jag bara var några dagar gammal. Eftersom min specifika blodlinje är okänd och min magi är oidentifierbar, blev jag märkt med ett delikat virvlande mönster runt min övre högra arm.
Jag har magi, precis som testerna visade, men den har aldrig stämt överens med någon känd magisk art.
Jag kan inte andas eld som en drakskiftare, eller kasta förbannelser på folk som irriterar mig som häxor. Jag kan inte göra drycker som en alkemist eller förföra människor som en succubus. Nu menar jag inte att vara otacksam för den kraft jag har, den är intressant och allt, men den är verkligen inte särskilt kraftfull och för det mesta är den ganska värdelös. Min speciella magiska förmåga är att kunna se ödestrådar.
Det mesta i livet är tillräckligt irriterande för mig, och vad jag aldrig hade tänkt på är att min partner är en otrevlig, pompös besvär. Han är en Alfa och min väns tvillingbror.
”Vad gör du? Det här är mitt hem, du kan inte bara gå in!” Jag försöker hålla min röst fast men när han vänder sig om och fixerar mig med sina gyllene ögon krymper jag tillbaka. Blicken han ger mig är överlägsen och jag sänker automatiskt blicken till golvet som jag brukar. Sedan tvingar jag mig själv att titta upp igen. Han märker inte att jag tittar upp eftersom han redan har tittat bort från mig. Han är otrevlig, jag vägrar visa att han skrämmer mig, även om han definitivt gör det. Han ser sig omkring och efter att ha insett att det enda stället att sitta på är det lilla bordet med sina två stolar pekar han på det.
”Sitt.” beordrar han. Jag blänger på honom. Vem är han att ge mig order på det här sättet? Hur kan någon så här odräglig möjligtvis vara min själsfrände? Kanske sover jag fortfarande. Jag nyper mig i armen och mina ögon tåras lite av smärtan.
Hennes mystiska VD-make
Hon backade i skräck, och mannen log svagt, "Vadå, har du aldrig tänkt på att göra intima saker med mig?"
"Herrn, är inte vi i ett skenäktenskap?"
"Vem sa att det är ett skenäktenskap?" Han höjde ett ögonbryn, med en antydan av missnöje i tonen.
Hon mindes sin fästmans svek och kände sig sliten inombords. Mannens heta och djupa kyss orsakade henne enorm smärta.
"Var duktig, det är över snart." Hans röst var låg och magnetisk.
Från början kände hon att denna blixtäktenskapsman var extraordinär—elegant uppträdande, lyxig herrgård, fina bilar, och han kunde till och med ha råd att hålla en modell! Men på företagets årliga möte visade sig den efterlängtade arvtagaren vara mannen som hade trasslat in sig med henne natt efter natt.
Rykten kan verkligen inte litas på!
Hennes återvända partner (Samlingens skuggor-serien, Bok I)
Det var inte hon.
Hon ville inte ha en själsfrände. Hon behövde ingen själsfrände...
...men den plötsliga doften av jasmin och vanilj nådde hennes näsa från någonstans i närheten. Det betydde bara en sak. Hennes själsfrände var nära...
Rayne mötte sin själsfrände på Månbalsen när hon var arton, sin själsfrände som hon aldrig ville hitta, som hon aldrig ville ha i sitt liv. Han dök upp från ingenstans. Hans handlingar den kvällen frigjorde henne ovetandes. Hon tog den frihet han gav henne, sprang iväg och såg sig aldrig om.
Nu, fem år senare, dyker han upp i hennes liv igen efter att ha avvisat henne för fem år sedan och kräver att hon ska ta sin rättmätiga plats vid hans sida. Han gick ifrån henne efter att ha kallat henne svag. Det finns ingen chans att hon bara skulle låta honom komma tillbaka in i hennes liv som om han hörde hemma där. Rayne ville aldrig ha en själsfrände, skulle hans närvaro nu ändra på det? Hennes kropp och själ ber honom att göra anspråk på henne, men hennes hjärta tillhör en annan.
Kan hennes själsfrände övertyga henne att ge honom en chans? Kommer hennes älskare att övertyga henne att stanna hos honom? Mångudinnan parade ihop henne med någon hon inte valt, allt Rayne någonsin velat var chansen att välja själv. Vem kommer att vinna? Rayne eller ödet som månen bestämt för henne?
För mogna läsare 18+
Varning för tidigare traumatiska upplevelser
Hennes Återvända Själsfrände är Bok 1 i serien Samlade Skuggor. Bok 2 Hans Försoning finns också tillgänglig för läsning nu på Anystories.
VD:ns överraskande trillingar
Efter den där vårdslösa natten lämnade jag allt i skam, bara för att upptäcka att jag var gravid med trillingar.
Fem år senare återvände jag som ett lysande nytt namn i sjukvården, redo att utkräva hämnd av min styvmor, min styvsyster och min far.
Då dök Harrison Frost upp, stirrade på de små kopiorna av sig själv och manade dem att kalla honom ”pappa”.
Han drog av sig skjortan med ett flin. ”Du, vill du känna på hettan från den natten igen?”
Miljardärens Ultimata Bedrägeri
Min Dominanta Chef
Herr Svensson och jag har inte haft något annat än en arbetsrelation. Han bossar runt mig, och jag lyssnar. Men allt det där är på väg att förändras. Han behöver en dejt till ett familjebröllop och har valt mig som sitt mål. Jag kunde och borde ha sagt nej, men vad annat kan jag göra när han hotar mitt jobb?
Det är att gå med på den där enda tjänsten som förändrade hela mitt liv. Vi tillbringade mer tid tillsammans utanför jobbet, vilket förändrade vår relation. Jag ser honom i ett annat ljus, och han ser mig i ett.
Jag vet att det är fel att bli involverad med min chef. Jag försöker kämpa emot men misslyckas. Det är bara sex. Vad kan det skada? Jag kunde inte ha mer fel eftersom det som börjar som bara sex ändrar riktning på ett sätt jag aldrig kunde föreställa mig.
Min chef är inte bara dominant på jobbet utan i alla aspekter av sitt liv. Jag har hört talas om Dom/sub-relationer, men det är inget jag någonsin har tänkt mycket på. När saker och ting hettar till mellan herr Svensson och mig, blir jag ombedd att bli hans undergivna. Hur blir man ens en sådan sak utan erfarenhet eller önskan att vara det? Det kommer att bli en utmaning för honom och mig eftersom jag inte är bra på att bli tillsagd vad jag ska göra utanför jobbet.
Jag hade aldrig förväntat mig att det enda jag inte visste något om skulle vara samma sak som öppnade upp en otrolig, helt ny värld för mig.
Fyra eller död
"Ja."
"Jag är ledsen att behöva säga detta, men han klarade sig inte." Läkaren ger mig en medlidsam blick.
"T-tack." säger jag med en darrande andning.
Min pappa var död, och mannen som dödade honom stod precis bredvid mig i detta ögonblick. Självklart kunde jag inte berätta detta för någon, för då skulle jag betraktas som medbrottsling för att jag visste vad som hänt och inte gjorde något. Jag var arton och kunde riskera fängelse om sanningen någonsin kom ut.
För inte så länge sedan försökte jag bara ta mig igenom sista året på gymnasiet och lämna den här staden för gott, men nu har jag ingen aning om vad jag ska göra. Jag var nästan fri, och nu skulle jag ha tur om jag klarade en dag till utan att mitt liv föll samman helt.
"Du är med oss, nu och för alltid." Hans heta andedräkt mot mitt öra skickade en rysning längs min ryggrad.
De hade mig i sitt fasta grepp nu och mitt liv hängde på dem. Hur det kom till denna punkt är svårt att säga, men här var jag...en föräldralös...med blod på mina händer...bokstavligen.
Helvetet på jorden är det enda sättet jag kan beskriva livet jag har levt.
Att få varje bit av min själ bortsliten varje dag, inte bara av min far utan också av fyra pojkar som kallas De Mörka Änglarna och deras anhängare.
Tre års plåga är ungefär allt jag kan ta och med ingen på min sida vet jag vad jag måste göra...jag måste ta mig ut på det enda sätt jag vet, döden betyder frid men saker är aldrig så enkla, särskilt när de killar som ledde mig till kanten är de som slutligen räddar mitt liv.
De ger mig något jag aldrig trodde var möjligt...hämnd serverad död. De har skapat ett monster och jag är redo att bränna ner världen.
Moget innehåll! Nämner droger, våld, självmord. Rekommenderas för 18+. Omvänd harem, från mobbare till älskare.
