Kapitel nio

Dallas

En vecka går, men det känns inte som att tiden rör sig framåt. Det känns som samma dag, som sträcker sig och sträcker sig tills den blir så tunn att den går sönder. Jag vaknar varje morgon och förväntar mig att något ska vara annorlunda, som om jag kanske blinkar tillräckligt hårt eller sove...

Logga in och fortsätt läsa