Kapitel 2 Gravid

Sophia stod som förstenad och såg den lyxiga sedanen försvinna nerför uppfarten.

Hjärtat vred sig som en vält kryddhylla, en blandning av bitterhet, syrlighet och brännande smärta. Kontrasten mellan hur Zachary behandlade henne och hur han behandlade Paula var som natt och dag.

I Paulas närhet verkade hans tålamod aldrig ta slut. När det gällde Sophia hade han inte ens tid att lyssna färdigt.

Hon slöt ögonen, utmattningen tyngde varje andetag.

Månaden som följde kom Zachary inte hem en enda gång.

Som hans hustru kunde Sophia bara följa var han befann sig genom paparazzibilder som trendade på sociala medier – ute och shoppar med Paula ena dagen, på en lyxig båtfest med henne nästa.

Sophias hjärta domnade sakta av den gränslösa väntan och den osynliga bitterheten. Hon hade redan hittat en advokat och skrivit under skilsmässopappren.

Nu behövde hon bara att Zachary kom tillbaka så att de kunde få allt klart på tingsrätten.

Hon stängde in sig i huset medan hushållerskan kom varje dag och lagade mat.

Men den här kvällen, i samma ögonblick som hushållerskan ställde fram en skål kycklingsoppa på bordet, sköljde en våg av illamående över Sophia och hon började hulka torrt. Hon kastade sig mot badrummet.

Hon kräktes häftigt, som om hon försökte få upp allt ur magen.

När Sophia kom ut ur badrummet var hon genomdränkt av kallsvett.

När hon lyfte blicken stod hon öga mot öga med Zachary, som varit borta så länge. Zachary rynkade pannan åt hennes bleka ansikte och frågade förvirrat: ”Vad är det med dig?”

Sophia skakade långsamt på huvudet och stödde sin utmattade kropp när hon gick framåt. ”Jag åt väl något som inte tålde. Magen har krånglat.”

Så fort orden lämnat hennes mun slog doften av kycklingsoppan emot henne igen. Hon blev kritvit och skyndade tillbaka till badrummet.

Zachary kastade instinktivt en blick på maten på bordet.

Hushållerskan tog till orda: ”Fru Spencer har knappt haft någon aptit på sistone och har ätit väldigt mild mat. Men just doften av kycklingsoppa verkar göra henne illamående. Kan det vara så att fru Spencer är gravid?”

Zacharys blick blev iskall på ett ögonblick.

Han hade ju aldrig ens rört Sophia!

Hur skulle hon kunna vara gravid?

Sophia hade ingen aning om vad som pågick där ute. När hon stapplade ut igen, helt dränerad, grep Zachary tag i hennes handled och drog henne hårdhänt mot dörren.

Sophia kunde inte slita sig loss och fick bara snubbla med i hans bestämda steg.

”Zachary, vart tar du mig? Släpp mig.”

Zachary öppnade bildörren och knuffade in Sophia.

Hans ögon var kalla när han stirrade på henne. ”Till sjukhuset.”

Sophia såg på honom, förbryllad, och rynkade pannan. ”Varför då? Jag är helt slut. Jag vill hem och vila.”

Zachary svarade inte, utan startade bara motorn.

Sophia var fullständigt oförstående.

Under hela färden höll hon ögonen slutna. Hon hade varit ovanligt trött på sistone och tillbringat större delen av tiden med att sova och vila.

Hon hade intalat sig att hon bara var sliten.

Men när läkaren lade provsvaren med ett positivt graviditetstest framför henne blev Sophia vit som ett lakan, händerna skakade när hon höll i utlåtandet.

”Jag är gravid?”

Hon hade knappt kraft nog att få fram orden, tankarna blev helt tomma.

Kunde det vara från den natten?

Skräcken över att ha blivit kränkt kröp fram inom henne igen, som en osynlig hand som knep åt runt halsen.

Hon var så överväldigad att hon missade vreden i Zacharys blick.

Efter att de lämnat sjukhuset gick Sophia omkring som i dimma.

Zachary grep tag i hennes handled, ögonen vassa som knivar och rösten på gränsen till att brista av raseri. ”Du gick med på skilsmässan för att du har varit otrogen, och nu bär du dessutom hans barn!”

Han hade aldrig kunnat föreställa sig att Sophia skulle svika honom.

Inte konstigt att hon så lätt gick med på skilsmässa när han tog upp det – hon hade redan en annan man!

”Tänkte du ens på Dylan? Vad tror du att han skulle säga om han fick veta det här?”

Zacharys anklagande ton fick till slut Sophia att vakna till.

Hon var blek i ansiktet, och i ögonvrårna brände rödheten.

”Det var du som ville skiljas. Jag gav dig det du ville ha, och nu är det mitt fel?”

Zacharys grepp om hennes handled hårdnade, rösten blev sträv. ”Du borde inte ha svikit mig! Även om det här var ett arrangerat äktenskap – kunde du inte ens hålla dig till det mest grundläggande: att vara trogen?”

För ett ögonblick kände Sophia som om han faktiskt kunde knäcka handleden på henne.

Armen värkte, men smärtan i hjärtat var mycket värre. Hon var nära att skratta.

”Vad har du för rätt att vara arg? Har du glömt vad du själv har gjort? Du har varit insnärjd med Paula hela tiden.

Tror du på allvar att du har varit trogen mig, och så står du här och anklagar mig?”

Med de orden lyckades hon någonstans ifrån samla kraft och slita loss handleden.

Hon tog två steg bakåt och såg på Zachary med vaksam blick.

Det här barnet var ett bevis på övergreppet hon hade utsatts för, inte något hon hade valt. Hon var offret, inte den som gjort fel.

Smärtan hon bar gick inte att sätta ord på, bortom allas förståelse, och ändå var hon tvungen att stå ut med Zacharys misstänksamma blickar när han anklagade henne för otrohet.

I samma stund brast allt som Sophia hållit tillbaka.

”Zachary, tro vad du vill. Jag har redan skrivit under skilsmässopappren. Vi kan göra klart allt när du är redo.”

Vreden i Zacharys ögon flammade ännu hetare när han svarade med bitter ironi.

”Jag hade ingen aning om att du var så självisk – att du bara tänker på dig själv och aldrig bryr dig om någon annan.”

”Du planerar att skilja dig från mig så att du kan sticka iväg med din älskare?”

Sophia knöt händerna hårt och fräste tillbaka: ”Sluta få det att låta så vidrigt. Blir det inte enklare för dig att gifta dig med Paula om du skiljer dig från mig? Ska jag behöva rada upp varenda skandal du har dragit igång med henne genom åren?”

Hon var närapå skrikande när hon avslutade.

Efter utbrottet fanns bara en tung utmattning och en känsla av hjälplöshet kvar.

”Dylan kommer inte att få veta om skilsmässan. Just nu är skilsmässa det bästa för oss båda”, sa Sophia tonlöst.

”Aldrig i livet. Jag tänker inte ge dig som du vill.”

Zacharys kalla blick gled långsamt nedåt och stannade vid Sophias mage.

”Vem din älskare än är ska jag se till att han får betala för det här.”

”Gör som du vill”, sa hon, helt tömd.

Hon förmådde helt enkelt inte säga att hon hade blivit överfallen, särskilt inte när hon inte ens visste vem som var far till barnet.

Även om hon förklarade skulle Zachary aldrig tro henne.

Den inställningen gjorde honom bara ännu mer rasande.

Utan att tveka slet han upp bildörren och körde iväg.

Återigen blev Sophia stående ensam kvar.

Hon såg ner på sin mage, med ögon fyllda av förtvivlan.

Att barnet fanns var ännu en påminnelse om den natten då hon hade blivit skadad.