Kapitel 3 Graviditet utsatt

Sophia gick hem som i ett töcken.

Hennes huvud var helt tomt, och hon hade ingen aning om hur hon skulle hantera den här graviditeten.

Hon satte sig i soffan och stirrade rakt ut i luften, omedveten om att Zachary stod på övervåningen och iakttog henne. Synen fick bara hans raseri att växa.

Sophia hade vuxit upp i hans värld, och genom åren hade han varit den enda mannen i hennes liv. Nu hade hon inte bara varit otrogen mot honom, utan dessutom vågat bära ett annat barns mans barn!

Zachary tog fram mobilen och skrev snabbt, skickade ett meddelande till sin assistent.

[Ta reda på vad Sophia har gjort på sistone. Ta reda på vilka hon har haft kontakt med. Jag vill ha minsta detalj.]

Läkaren hade bekräftat att hon var en månad gravid, vilket betydde att det hade hänt ungefär vid den tiden.

Sophia hade ingen aning om vad Zachary planerade. Hon drog ett djupt andetag och försökte reda ut tankarna.

Det här var hennes barn, och hon behövde ta ansvar för det.

Sophia tog de undertecknade skilsmässopappren ur lådan och knackade på dörren till arbetsrummet.

Zachary satt och arbetade med några dokument.

Hennes vackra ögon, nu matta och livlösa, speglade en fullständig utmattning. ”Skriv under. Vi har tid i dag att få allt klart på tingsrätten.”

Vid de orden stannade Zacharys penna. Han tryckte så hårt att den nästan gick igenom pappret och hans namnteckning blev förvriden, onaturlig.

”Du har tydligen redan glömt allt jag sa till dig på sjukhuset,” sa Zachary utan att se upp.

”Jag tar hand om Dylan. Även om du inte skriver under i dag, så flyttar jag ut.”

Sophia utgick från att Zacharys raseri kom av hennes påstådda svek.

Trots allt hade Zachary levt ett lyckligt liv sedan barndomen. Ingen hade någonsin vågat sätta sig upp mot honom.

Även om det var hon som hade blivit sviken hade hon faktiskt förödmjukat honom.

Med bitter ironi tänkte hon att de var kvitt nu. De hade båda varit otrogna mot sitt äktenskap. Varför hålla liv i den här fasaden till relation som bara gjorde dem båda illamående?

Zachary hade aldrig velat gifta sig med henne från början.

Nu skulle han förakta henne ännu mer.

Zacharys genomträngande blick låste sig vid Sophia.

”Vad är det som är så speciellt med den där mannen att du är beredd att riskera allt för att vara med honom? Tänker du ta barnet och sticka för att återförenas med honom?”

Sophia orkade inte svara på anklagelserna längre.

Hon såg på honom och sa lugnt: ”Vi har båda svikit det här äktenskapet. Det finns ingen poäng med att skylla på varandra.”

Zachary knäckte pennan mitt itu.

”Paula och jag är sedan länge förbi, Sophia. Hur länge tänker du hålla på så här? Mitt tålamod har gränser. Om du är villig att göra dig av med barnet, så låtsas jag som att inget av det här någonsin hänt.”

Zachary använde varenda uns av sin kvarvarande rationalitet för att trycka ner ilskan. Det här var hans största eftergift.

Sophia kände hur hjärtat blev kallare för varje ord.

Vem var det som först begärde skilsmässa? Vem var det som först svek det här äktenskapet?

Ändå påstod han att det var hon som höll på så här.

Sophia var helt slut. ”Det finns ingen mening att diskutera det här mer. Det här äktenskapet måste ta slut.”

Hon hade jagat efter Zachary sedan barndomen. Alla de åren av jakt, all smärta och kamp för att nå fram till honom, hade lämnat henne sönderslagen och trasig.

Till och med den mest brinnande kärlek slocknar till slut om den aldrig får något gensvar.

När hon hade sagt det vände Sophia sig om och gick tillbaka till sitt rum.

Bakom henne hördes ljudet av något som vältes omkull med en våldsam spark.

Sophia brydde sig inte och såg sig inte om.

Det här huset hade varit deras bröllopshem. Hon hade bott här i tre år, och hennes närvaro fanns överallt.

Men det fanns i princip inga spår av Zachary, för på tre år hade han knappt varit hemma.

Sophia packade snabbt sina saker. När hon såg upp stod Zachary i dörröppningen, blicken iskall.

”Så du har bestämt dig? Du tänker riskera allt för din stora kärlek?”

”Ja.”

Det fanns inget att förklara, och även om hon försökte skulle han ändå inte tro henne.

Sophia bestämde sig för att spela med i hans antagande.

Hon kom plötsligt att tänka på de romantiska tv-serier hon brukade titta på, där huvudpersonerna alltid vägrade prata öppet, och missförstånden bara blev värre.

Hon brukade undra varför de inte bara kunde reda ut det, men nu när hon själv satt i samma situation förstod hon till slut. Vissa saker gick helt enkelt inte att säga högt.

Hon såg upp på Zachary och frågade: ”Kommer du ihåg vårt äktenskapsförord? Om någon av oss vill avsluta äktenskapet måste den andra gå med på det.”

Det ironiska var att den klausulen var Zacharys tillägg. Han hade lagt in den som en reträttväg för att kunna gifta sig med Paula.

Sophia rullade sin resväska mot dörren, men när hon skulle gå förbi grep Zachary tag i hennes handled.

Hans ögon var fyllda av besatthet och något farligt.

”Är du så säker på att den där jäveln kan försörja dig och barnet? Vart tänker du ta vägen när du lämnar familjen Spencer? Eftersom det är du som begär skilsmässa får du inte ett öre av mig.”

Sophia slet för att komma loss ur hans grepp och sa kallt: ”Det angår inte dig. Jag har händer och en utbildning. Jag kan försörja mig själv.”

”Du!”

Zachary var så rasande att han blev mållös.

Vilken man hade hjärntvättat Sophia så att hon var så beslutsam att lämna?

När han såg hennes kyliga attityd kände han en oväntad hjälplöshet. När försvann den fogliga Sophia?

Nu verkade det finnas en osynlig barriär mellan dem. Hon stod rakt framför honom, men kändes ändå så långt borta som om hon befann sig på andra sidan jordklotet.

Sophia höll hårt i handtaget på resväskan och försökte gå, men Zacharys kropp blockerade dörröppningen helt, så hon hade ingen plats att ta sig förbi. De stod låsta i en obekväm kraftmätning, och ingen av dem ville ge vika en centimeter.

Zacharys ansikte mörknade, och han skulle just säga något mer när hans telefon plötsligt ringde.

Det var Dylan.

På rösten lät Dylan på strålande humör.

”Zachary, är du och Sophia tillsammans just nu? Varför har du inte berättat såna fantastiska nyheter tidigare?”

Eftersom Sophia stod precis där hörde hon förstås också. Båda såg förbryllade ut.

Fantastiska nyheter? Vilka fantastiska nyheter!

Dylan kunde inte se deras chockade uttryck och fortsatte.

”I dag, när vår hushållerska tog med sin dotter på en kontroll, såg hon er två på sjukhuset. Om hon inte hade sagt något, hur länge hade ni tänkt hålla det här hemligt för mig? Ta hit Sophia direkt. Jag vill gå ut med det här till pressen!”

Deras hjärtan sjönk samtidigt.

Det här var illa.

Inte nog med att det hade nått Dylan – han hade dessutom missförstått allt!

Om graviditeten verkligen blev offentlig vågade Sophia inte ens tänka på vad som skulle hända sedan.