Kapitel 4 Stormig avsked

Dylans ord slog ner som en blixt och fick Sophia och Zachary att tystna tvärt, mitt i grälet.

För dem båda var Dylan en nyckelperson i familjen, någon man inte kunde ignorera.

Zachary bestämde sig snabbt. ”Vi åker hem först. Vi måste lista ut hur vi ska hantera Dylan innan vi gör något annat.”

Sophia pressade ihop läpparna, ställde ner resväskan och följde efter Zachary ut till bilen.

Bilturen var dödstyst. Sophia lutade pannan mot rutan, med tom blick, och såg världen suddas förbi.

När de kom fram till Spencer Manor slet Sophia upp bildörren och marscherade in utan att vänta på någon.

Förr, vart de än skulle, brukade Sophia alltid vänta in Zachary så att de kunde gå in tillsammans.

Nu när hon hade en annan man och dessutom tänkte på skilsmässa var hon uppenbart annorlunda.

Zachary såg bister ut när han gick efter henne in. De stod i dörren, den ena bakom den andra, och bytte skor i en tung, kvävande tystnad.

Sophia rörde sig som om hon gick under vatten; efter allt som hänt var hon helt urlakad och hade ingen aning om hur hon skulle hantera Dylan.

Precis när hon försökte samla mod hördes Dylans röst från matsalen.

”Jag bad dem ställa fram biff och hönssoppa här inne – Sophias favoriter.”

Sophia kände hur hjärtat snörptes åt, som om en osynlig hand kramade det, och en vass smärta skar genom bröstet.

Ju snällare Dylan var mot henne, desto mer skämdes hon.

Hon tvekade ett ögonblick, men Zachary hade redan bytt skor och gått in.

Sophia skyndade efter, ovillig att dra ut på det längre.

Trots att det bara var en familjemiddag för tre hade Dylan låtit duka upp som till en festmåltid.

När han hörde ljudet från hallen såg Dylan upp och fick syn på Sophia, som såg helt skakad ut.

Han rynkade genast pannan mot Zachary. ”Zachary, Sophia är gravid nu. Du måste lära dig att visa mer hänsyn. Du kan inte vara så vårdslös längre och låta Sophia anpassa sig efter dig!”

Sophia drog fram en stol för att sätta sig i närheten, men Dylan gick fram och ledde henne i stället till platsen precis till vänster om honom.

Hans blick var ovanligt varm, fylld av en nästan öm kärlek när han såg på Sophia.

”Det här är ditt och Zacharys första barn – jag är alldeles överlycklig!”

När Dylan entusiastiskt nämnde deras ”första barn” kastade Sophia instinktivt en blick på Zachary bredvid sig.

Hans ögon hade blivit kallare, och missnöjet stod skrivet i hela ansiktet.

Sophia vände snabbt bort blicken.

Zachary hade förstås aldrig på riktigt sett henne som sin fru.

I hans värld borde hans första barn förmodligen vara med Paula, eller hur?

Dylan var så uppslukad av glädjen över den nya bebisen att han inte ens lade märke till den rena utmattningen i Sophias ansikte.

Zachary gick fram för att sätta sig på Dylans högra sida, men Dylan gav honom en hård blick.

”Hur länge har ni varit gifta, och ändå är du så clueless? Sätt dig bredvid Sophia och hjälp henne med vad hon än vill äta.”

Zacharys kropp stelnade till en sekund innan han flyttade sig och satte sig precis bredvid Sophia.

När familjemiddagen tog sin början skrattade Dylan varmt. ”Sophias graviditet är underbara nyheter för vår familj. Jag har redan kontaktat pressen för att berätta den här glädjenyheten. När barnet är fött ska jag föra över de återstående aktierna jag har till barnet, som ett tecken på min kärlek.”

Spencer Group var just nu på väg uppåt, så värdet på de aktierna behövde knappast nämnas.

Det var tydligt hur mycket Dylan verkligen såg fram emot den här bebisen.

Ju mer Dylan längtade efter barnet, desto mer knöt sig oron i Sophia.

Ju högre hans förhoppningar steg nu, desto hårdare skulle fallet bli när han senare fick veta sanningen.

Sophia rätade omedvetet på sig i stolen, med en spänd min. ”Dylan, jag är fortfarande i allra första början av graviditeten. Det finns ingen anledning att göra en så stor grej av det.”

Med det skickade hon en menande blick mot Zachary.

Zachary harklade sig. ”Farfar, det är fortfarande för tidigt. Även om vi säger något till folk borde vi vänta tills barnet faktiskt är här.”

Sophias ansikte mörknade.

Under bordet gav hon Zachary en lätt spark på foten.

Hur skulle de två kunna vänta tills det här barnet var fött?

Zacharys min rörde sig inte en millimeter; han höll fast vid sin perfekt svala och stadiga fasad.

När Dylan såg att båda kände så, insisterade han inte mer.

”Då lyssnar vi på Zachary. Vi väntar tills barnet är fött innan vi firar ordentligt!”

Sophia åt den här måltiden som om hon tuggade på vax, både skräckslagen och plågad av illamåendet.

På Dylans uppmaning fortsatte Zachary att lägga upp mat åt Sophia under hela middagen.

När hon såg alla sina favoriträtter kunde Sophia inte förmå sig att känna någon aptit.

Efter att bara ha ätit lite lade Sophia ner besticken och satt tyst vid sidan.

Enligt deras vanliga rutin skulle Zachary och Sophia åka hem när familjemiddagen var över.

Men i dag var Dylan särskilt orolig.

Under middagen hade han lagt märke till att båda verkade frånvarande, och Sophias ögon var röda, som om de nyss hade grälat.

Han kunde inte känna sig lugn med att låta dem gå så här.

”Eftersom ni så sällan kommer hit, varför stannar ni inte över i natt? Jag har redan bett någon göra i ordning ert rum.”

Dylan gav dem ingen chans att säga emot utan bestämde det på egen hand.

När han såg dem gå in i rummet, den ena efter den andra, drog Dylan Zachary åt sidan för att säga några ord i enrum.

”Sophia har ett så mjukt hjärta. Om du har sårat henne får du svälja stoltheten och be om ursäkt. Vad det än gäller, prata igenom det ordentligt.”

Zachary svarade nonchalant att han förstod och gick in, stängde dörren bakom sig och stängde ute Dylans omtänksamma blick.

När han vände sig om såg han att Sophia redan hade tagit fram ett set sängkläder och höll på att prydligt bädda en provisorisk bädd på golvet.

”Du får stå ut i natt—vi sover separat.”

När Sophia hade bäddat färdigt på golvet såg hon att Zachary kommit in och förklarade med sänkt blick, drog undan täcket och lade sig ner.

Zachary klev snabbt fram, grep Sophias handled och drog upp henne.

”Sov i sängen,” sa han kort.

Sophia slet emot med all kraft, men hennes styrka räckte inte mot Zachary.

”Jag har redan gått med på att skilja mig från dig. Vad mer vill du?”

En dimma lade sig över Sophias ögon när hon rynkade pannan av ilska; i orden fanns ett stråk av förorättelse.

”Är den här sängen inte tillräckligt stor för dig? Eller tror du att jag skulle göra något olämpligt med dig när du är gravid?” Zachary fnös kallt.

”Jag tycker bara att det är onödigt. Eftersom vi ska skilja oss borde vi hålla det tydligt och undvika att trassla in oss, så att andra inte får fel uppfattning!” fräste Sophia.

”De andra” hon syftade på var förstås Paula.

Men Zachary tolkade det inte så. Vreden i hans blick tilltog, som två små lågor som brann.

”Du kompromissar hellre med dig själv än låter din älskare missförstå?”

Hans hjärta dunkade, en åder bultade i pannan, med den envisa beslutsamheten hos någon som absolut måste få ett svar av Sophia.

Sophia förblev tyst och lyfte bara hakan för att se trotsigt på Zachary.

Efter en lång kraftmätning släppte Zachary henne. Han gick utan ett ord, med snabba, beslutsamma steg.

Dörren slog igen med en öronbedövande smäll som tycktes träffa Sophia rakt i hjärtat.

Hon blev stående vid sängen med sänkt huvud, med hjärtat fyllt av sorg.