Kapitel 5 Elden

Zachary kom aldrig hem den natten.

Sophia kunde inte heller sova, utan satt upp i sängen hela natten.

Det kändes som om någon hade kört in en kniv i hennes hjärta, och smärtan vred sig genom bröstet.

Efter en sömnlös natt kom Sophia ner för att äta frukost med mörka ringar under ögonen. Dylan lade märke till det direkt och kunde inte låta bli att visa sin oro.

”Sophia, snälla, ta bättre hand om dig själv – ät ordentligt och vila mer. Zachary sa att han hade något akut han var tvungen att ta tag i i går kväll och lämnade dig ensam hemma. När han kommer tillbaka ska jag minsann ta ett allvarligt snack med honom.”

Sophia visste att Dylan bara försökte ursäkta Zachary.

Ett svagt leende spelade över hennes läppar när hon försökte lugna Dylan.

”Jobbet går först. Klandra honom inte för det.”

Efter frukosten, rädd för att råka avslöja mer än hon borde inför Dylan, sade Sophia hastigt hej då och återvände till villan hon delade med Zachary.

Den packade resväskan stod fortfarande vid entrén, precis där de hade lämnat den i går.

Tydligen hade Zachary inte kommit hem heller.

Sophia behövde inte tänka efter. Hennes magkänsla sa henne att Zachary hade tillbringat natten med Paula.

Ett nytt bittert leende drog över hennes läppar. Hon kastade en sista blick på hemmet hon hade bott i i flera år, tog tag i sin resväska och bestämde sig för att lämna Zachary för gott.

När hon öppnade ytterdörren stod hon plötsligt öga mot öga med James Smith, som just skulle trycka på ringklockan.

James var Zacharys assistent. Eftersom de hade träffats förut och kände igen varandra hämtade båda sig efter överraskningen och stramade upp sina ansikten.

James nickade artigt mot Sophia, med sitt inövade, professionella leende.

”Mrs Spencer, det är en företagsgala i kväll som kräver att både ni och Mr Spencer närvarar. Mr Spencer skickade mig för att ta er till styling.”

Sophia blev lite ställd. Vanligtvis brukade Zachary föredra att ta med Paula på sådana tillställningar.

Varför var det hennes tur i dag?

James blick föll på resväskan som Sophia drog i.

”Mrs Spencer, om ni har resplaner kan jag kontakta flygbolaget och be dem skjuta upp er avresa tillfälligt.”

Sophia skakade mjukt på huvudet. ”Jag är inte tillgänglig i dag. Be Paula gå i stället.”

Eftersom skilsmässan behövde hållas hemlig tills vidare kunde Sophia bara komma med ursäkter.

Men oväntat nog var James lika envis som Zachary.

”Mr Spencer nämnde att Mr Dylan Spencer också kan vara med på det här evenemanget, så hans sällskap kan bara vara ni.”

En våg av maktlöshet sköljde över Sophia.

Om Zachary drog in Dylan i det här, vad skulle hon ens kunna säga?

Efter en kort tvekan hade Sophia inget annat val än att ställa ner resväskan och följa med James till stylingstudion.

Det var en studio Sophia hade sett på nätet – de stylade vanligtvis bara societetsprofiler och A-kändisar.

Paulas jättelika affisch hängde iögonfallande utanför ingången.

På bilden log Paula med bländande glans, och det sved till lite i Sophias ögon.

När stylingen väl var klar var det redan eftermiddag. Sophia stirrade på sin spegelbild och blev stående en stund, som i ett töcken.

Den mildlila sjöjungfruklänningen föll elegant ut över golvet. Stylisten hade bara lagt Sophia hår i mjuka lockar och låtit det falla ner över hennes sköra axlar som sjögräs.

Klädseln framhävde Sophias milda, förfinade utstrålning perfekt.

När hon såg sig i spegeln kom Sophia utan att förstå varför att tänka på Paula.

Paula var som en ros med taggar – vacker och iögonfallande, helt olik hennes egen stil.

Sophia ryckte snabbt tillbaka till verkligheten och slog bort de meningslösa tankarna.

När hon väl hade tagit sig igenom i kväll skulle hon äntligen kunna lämna Zachary och komma bort från de här plågsamma minnena.

James följde Sophia till platsen där företagets gala hölls. Utan inbjudan kunde han bara följa henne fram till entrén innan han tog avsked.

Allt från och med nu skulle Sophia behöva möta ensam.

Framför de pampiga balsalsdörrarna drog Sophia ett djupt andetag och försökte samla mod.

Två betjänter hjälptes åt att slå upp dörrarna, och ett bländande ljus flödade ut och sköljde över Sophia.

Hon kisade lätt, vande sig vid ljuset och såg sedan in i balsalen.

De som stod närmast entrén hörde att någon kom in och vände sig om.

I samma ögonblick de fick syn på Sophia blev de mållösa.

”Vems dotter är det där? Jag har aldrig sett henne förut.”

”Såg du klänningen hon har på sig? Det där är en skräddarsydd haute couture från en toppdesigner – värd hundratusentals kronor!”

”Och halsbandet runt halsen är inte heller billigt, säkert ett par hundra tusen till!”

Sådant som andra beundrade var utgifter som Zachary knappt skulle höja på ögonbrynen åt.

Sophia struntade i de avundsjuka blickarna, höll huvudet högt och gick in i balsalen med målmedvetna steg.

Hon hade vuxit upp i familjen Spencer och varit på gott om högtidliga tillställningar redan innan hon gifte sig med Zachary.

Även om det var ett tag sedan hon rört sig i sådana sammanhang var Sophia fortfarande behärskad och elegant.

Det var inte svårt att hitta Zachary i folkmassan.

Hans långa, auktoritära gestalt drog naturligt till sig uppmärksamhet var han än stod.

Sophia fick snabbt syn på Zachary, omringad av flera personer.

Han lyssnade på någon som talade och snurrade nonchalant ett champagneglas mellan fingrarna.

För att passa hennes styling bar Sophia ljuslila klackar, och den åtsittande sjöjungfruklänningen begränsade hennes benrörelser, så hon tvingades ta små, försiktiga steg.

När hon väl fått syn på Zachary gjorde Sophia sitt bästa för att gå snabbt fram till honom.

Hon var sen – hon undrade om Dylan hade hunnit komma och lagt märke till spänningen mellan henne och Zachary.

Förlorad i oroliga tankar dök plötsligt en gestalt i en mörkröd klänning upp i Sophias synfält, slående som en utslagen ros.

Paula fladdrade fram till Zacharys sida som en glad fågel, lutade sig nära hans öra och sa något med ett leende.

Från Sophias vinkel kunde hon tydligt se hur Zacharys läppar drogs upp i ett svagt leende.

Vilken perfekt kombination – stilig man och vacker kvinna, som gjorda för varandra.

Sophia stannade tvärt, plötsligt fast i en omöjlig situation.

Människorna runt dem visade ingen förvåning över deras intima beteende.

Var Paula hans sällskap i kväll?

Varför hade Zachary då bett Sophia att komma?

När Sophia tänkte på hur hon till och med lagt ner tid på en genomarbetad uppsättning kände hon sig fullständigt förnedrad.

Hennes humör blev surt, som att bita i ett syrligt grönt äpple. Sophia gav ifrån sig ett självironiskt skratt.

Kanske var hennes blick för intensiv – Zachary såg plötsligt åt hennes håll.

Deras blickar möttes, och Zacharys leende försvann omedelbart.

Sophias blick flackade, men hon låtsades som om hon inte hade sett Zachary och vände sig för att gå därifrån.

Inför folk ville Sophia inte ställa till med en scen med Zachary.

”Sophia, vad gör du här?” Paulas klara röst klingade plötsligt bakom henne.

Den krossade den fridfulla fasad som Sophia desperat försökte hålla uppe.

Hon gjorde sitt bästa för att bevara sin värdighet och vände sig långsamt om, men innan hon ens hann pressa fram ett leende bröt kaos ut i folkhopen runt dem.

”Det brinner i köket! Det brinner i köket!”

I samma ögonblick de orden ljöd började alla runt omkring leta upp nödutgångarna och rusa mot dem.

Överrumplad i trängseln slogs Sophia omkull och kämpade gång på gång för att ta sig upp.

I tumultet slet Sophia för att komma upp på fötter och få luft.

I ögonvrån fick hon syn på Zachary som höll Paula skyddande i sina armar.

En skarp kontrast mot hennes egen tilltufsade uppenbarelse.