Kapitel 6 Barnet är borta

Zachary fick syn på Sophia också.

Paula, tryggt inbäddad i hans armar, märkte att han tappade fokus för ett ögonblick.

Hon drog åt greppet runt Zacharys markerade midja och tryckte ansiktet mot hans bröst.

”Zachary, jag är så rädd!”

Paulas röst skälvde tydligt; hon var uppenbart skakad av kaoset runt omkring dem.

Zachary rycktes tillbaka till verkligheten och skyndade sig att leda henne bort från festsalen.

När de till slut trängde sig ut ur lokalen och kunde dra in den friska luften utanför stod många och höll sig för bröstet, och utbrast hur fruktansvärt allt hade varit.

Paula klamrade sig fast vid Zachary och sa, med en antydan till belåtenhet: ”Zachary, vi hade sådan tur. Vi var nära att bli fast där inne.”

Men Zachary lyssnade inte. I hans huvud spelades blicken i Sophias ögon upp om och om igen.

Den hade varit full av besvikelse och kyla, helt olik de milda, ömma blickar han mindes.

Efter en kort vila släppte Zachary Paula och gick med raska steg tillbaka mot festsalen.

Paula grep snabbt tag i hans arm igen. ”Zachary, har du blivit galen? Det brinner där inne! Köket kan explodera när som helst, och med allt folk kommer du att bli nedtrampad om du går mot strömmen!”

Ju mer Paula pratade, desto kallare blev Zacharys hjärta.

Han knuffade undan henne. ”Vänta här!”

Utan att säga mer klev Zachary tillbaka in i festsalen utan att tveka.

De flesta hade redan tagit sig ut, medan andra fortfarande satt fast i en propp vid ingången. Ju mer panikslaget de försökte komma ut, desto mer låste det sig.

Zachary lyckades med nöd och näppe tränga sig in. Vit rök från köket började fylla festsalen och skymde det mesta av hans sikt.

Han kunde bara kasta all värdighet överbord och skrika Sophias namn så högt han kunde.

På vägen stötte han på flera bekanta, men Zachary hade ingen tid att slösa på artigheter.

Varje sekund han dröjde innebar en sekund till som Sophia var i fara.

I ett läge som detta kunde det vara skillnaden mellan liv och död.

”Sophia, var är du?” Vilse i den vita röken hade Zachary tappat orienteringen, som om han bara gick runt i cirklar.

”Jag är här.”

Efter att ha letat i ungefär tre–fyra minuter hörde Zachary äntligen Sophias röst.

Den var svag, som om den knappt pressades fram ur halsen.

”Fortsätt prata, jag kommer och hittar dig!”

Han följde den svaga rösten och fick till slut syn på Sophia, knäande på golvet.

Pannan var fuktig av svett och hennes noggrant stylade hår klibbade nu mot ansiktet, så att hon såg helt rufsig ut.

”Res dig!” Zachary sträckte sig för att dra upp Sophia, men hon knuffade svagt bort hans hand.

”I ett sånt här läge håller du fortfarande på och tjurar?” Zachary rynkade pannan, rösten spänd av oro.

Sophia skakade försiktigt på huvudet. Hon hade inte ens kraft att prata.

En skarp smärta i nedre delen av magen fick henne att känna att hon skulle svimma.

Hon hade nästan lyckats ställa sig upp tidigare, men blev nedknuffad igen av folkmassan som rusade mot utgången.

Två smällar efter varandra hade vrickat hennes fotled och lämnat magen bultande av en dov värk, som om någon slagit henne gång på gång.

Först då förstod Zachary att något var fel. Han följde Sophias blick nedåt.

Den bleklila klänningen var täckt av fotavtryck, och under Sophia hade en liten pöl av klarrött blod bildats.

Zacharys pupiller vidgades av chock.

Sophia var gravid!

När han insåg det sköt Zacharys oro i höjden igen.

Men efter ett ögonblick av panik slog en annan tanke rot.

Vem som var barnets pappa visste han inte, och Sophia vägrade säga vem det var.

Det hon visade nu såg ut som ett missfall.

Om det här barnet hade gått förlorat i den här olyckan – skulle Sophia ändå insistera på att lämna honom?

Sophia blev helt slapp i hans armar, rullade med ögonen tills de försvann uppåt och förlorade sedan medvetandet helt.

Efter ett kort ögonblicks eftertanke reste Zachary sig.

...

Den stickande lukten av desinfektionsmedel talade om för Sophia exakt var hon var.

Hon kämpade för att öppna ögonen och möttes av ingenting annat än bländande vitt.

Halsen kändes som om den hade rivits upp med sandpapper; minsta försök att få fram ett ljud skickade en skarp smärta genom stämbanden.

Bredvid sjukhussängen stod en sjuksköterska och drog upp läkemedel i en spruta.

Sophia försökte pressa sig upp mot sänggaveln.

Sjuksköterskan ställde snabbt ner sprutan och skyndade fram för att hjälpa Sophia att sätta sig upp.

”Vad hände med mig?” Huvudet bultade fortfarande av smärta. Sophia mindes bara att den sista personen hon sett innan hon svimmat var Zachary.

Sjuksköterskan räckte henne ett glas vatten och hjälpte henne att ta en klunk. ”Du andades in för mycket giftig rök på platsen, och du hamnade också i trängseln när folk sprang.”

Sophia samlade sig och lade instinktivt en hand på nedre delen av magen.

”Och mitt barn?”

Hon mindes fortfarande den skarpa, sjunkande smärtan i magen precis innan hon försvann.

Det kunde inte bara ha varit inbillning.

Sjuksköterskans blick flackade undan. ”Barnet är borta. Försök att tänka positivt – du är fortfarande ung, och du kommer att få fler chanser att få barn i framtiden.”

Den mjuka trösten kändes som att riva upp ett sår som precis hunnit få en skorpa, och blotta den råa, blödande huden därunder.

Sophias ögon rörde sig knappt märkbart.

”Vilken spruta var du på väg att ge mig?”

Sjuksköterskan kastade en nervös blick bakom sig, rösten darrade svagt. ”Åh, den? Det är förberedelse inför skrapningen. Eftersom du fick ett missfall av misstag så kom inte all moderkaksvävnad ut helt, så…”

”Jag var bara i femte veckan. Skulle det redan finnas moderkaksvävnad?” frågade Sophia med en förbluffande klarhet.

Sjuksköterskans misstänkta beteende gjorde henne allt mer tveksam.

Om barnet redan var borta – varför hade de inte gjort ingreppet medan hon var medvetslös?

Skulle inte sjukhuset vara oroligt för komplikationer om man väntade?

Sjuksköterskan blev helt ställd av frågan.

Sophia tvingade fram ett leende.

”Ni är proffsen. Följ bara era rutiner.”

”Jag har lite ont i huvudet. Kan du vara snäll och kalla på en läkare som kan kolla vad som är fel på mig?”

Det var en ung sjuksköterska, och Sophia grep hennes hand som om hon vore desperat. ”Jag har så ont just nu att jag knappt står ut.”

För att understryka det hostade Sophia medvetet några gånger och spelade upp sitt lidande.

Den unga sjuksköterskan hade aldrig varit med om något liknande och fick genast panik. Hon rusade ut för att hämta den ansvariga läkaren.

Men när hon kom tillbaka fanns patienten, som borde ha vilat lugnt i sängen, ingenstans.

Samtidigt gömde sig Sophia i sjukhusets trapphus, med munskydd för ansiktet och flämtande efter luft.

Foten skickade fortfarande ilningar upp genom benet. Med sin skadade kropp släpande sig fram tog Sophia sig steg för steg mot sjukhusets utgång.

Hon vägrade tro att hennes barn bara var borta – så där.

Och ännu mindre litade hon på en sjuksköterska som inte ens kunde ljuga övertygande.

När hon till slut kom ut från sjukhuset vinkade Sophia in en taxi.

Hon sjönk tillbaka mot sätet och försökte få kontroll över andningen. ”Evergreen sjukhus!”

Även om barnet var borta behövde hon få det bekräftat med egna ögon.

Hon strök försiktigt över magen, och blicken blev allt mer beslutsam.