Kapitel 7 Vems barn är du?

Efter den skräckfyllda flykten kändes Sophias ben som gelé när hon klev in på Evergreen sjukhus. Hon var nära att sjunka ihop redan i receptionen.

En sjuksköterska skyndade genast fram för att ta emot henne och hålla henne uppe.

"Jag måste få veta om mitt barn fortfarande lever", bad Sophia, med bleka, darrande läppar.

Tio minuter senare följde sjuksköterskan med Sophia tillbaka till läkarmottagningen, med provsvaren i handen.

Den ansvarige läkaren granskade Sophias resultat och skakade på huvudet. "Utifrån dina provsvar har du ett subkorioniskt hematom i livmodern. Det orsakade en blödning som fick dig att tro att du höll på att få missfall. Men graviditeten fortlöper faktiskt riktigt bra. Det finns inget att oroa sig för."

När Sophia hörde läkarens förklaring for en isande rysning genom hela kroppen.

Med läpparna skälvande bad hon om en bekräftelse. "Så… du menar att mitt barn fortfarande lever?"

Läkaren nickade. "Och är helt friskt. Så länge du tar hand om dig ordentligt kommer barnet utan tvekan att gå tiden ut."

Sophia drog efter andan, tackade läkaren och stapplade ut på domnade ben.

Hon sjönk nästan ner på en bänk i korridoren och lutade sig mot den kritvita väggen medan hon försökte ta in allt som hänt de senaste dagarna.

Zachary avskydde mannen som hade gjort henne gravid. Att barnet fanns var en ständig påminnelse om att han hade blivit sviken.

För Zachary var det här en gräns som inte gick att förlåta. Det kändes för Sophia som om otaliga nålar stack henne rakt i hjärtat.

Hon hade aldrig föreställt sig att Zachary kunde gå så långt, att han till och med mutade sjukhuspersonal för att få barnet borttaget.

En tår gled nerför hennes kind. Sophia lyfte handen och torkade bort tårarna som rann över ansiktet.

I samma stund fattade hon sitt slutgiltiga beslut.

Hon var tvungen att lämna Zachary.

Hon skulle ta med sig barnet och börja ett nytt liv, ett liv utan Zachary....

Efter att ha lugnat en uppskakad Paula var Zachary vaken hela natten, och tidigt nästa morgon skyndade han till sjukhuset med James.

När han tryckte upp dörren till sjukhusrummet var allt han såg skrynkliga lakan.

Sophia, som borde ha legat på sjukhuset och återhämtat sig, var ingenstans att se. Till och med sjuksköterskan som hade ansvar för henne var borta.

En ådra pulserade tydligt i Zacharys panna. "Var är Sophia?"

Panik fladdrade över James ansikte när han hastigt tog upp mobilen för att kontakta sjukhusledningen.

Hon hade varit okej när de tog in henne i går. Hur kunde hon bara vara spårlöst borta i dag?

En halvtimme senare stod sjukhusdirektören och sjuksköterskan som varit ansvarig för Sophia framför Zachary, båda med panik och skuld i blicken.

"Mr. Spencer, i morse, när vår sjuksköterska förberedde Mrs. Spencer för en skrapning, sprang Mrs. Spencer plötsligt ut på egen hand. Hon lyckades på något sätt ta sig förbi vår säkerhet, hoppade in i en taxi och försvann."

Zachary snappade upp nyckelordet i direktörens förklaring, och hans blick mörknade. "Sophia fick missfall? Varför fick jag ingen information?"

Direktören höll huvudet sänkt, en snabb glimt for genom hans ögon. "Mrs. Spencer skadades i branden. Ett missfall under sådana omständigheter hade varit normalt, så vi kontaktade inte familjen. Vem hade kunnat ana..."

Zachary hade inget intresse av att höra sjukhusets bortförklaringar. Med långa fingrar drog han otåligt i slipsen och gav James en order.

"Hitta henne. Jag bryr mig inte om vad som krävs—hitta Sophia."

I hans blick fanns en kall glans, och i bröstet kokade känslorna i flera lager.

James vågade inte dröja. Så fort han fått ordern skickade han genast ut folk för att leta efter Sophia.

...

Fem år senare.

Ett flygplan satte långsamt ner hjulen på Emerald Citys flygplats. Sophia klev ut och höll två barn i handen, ett på vardera sida.

"Mamma, är det här Emerald City som du alltid berättar om?" frågade Julia Taylor, och hennes stora, bedårande ögon svepte nyfiket över omgivningen.

Sophia drog ett djupt andetag och nickade.

På bara fem korta år hade Emerald City förändrats så mycket att det inte längre var staden hon mindes.

”Simon, varför säger du ingenting?” Julia tittade bort mot sin storebror, Simon Taylor.

När de klev in i taxin pratade Julia oavbrutet, som en liten sparv som kvittrade och surrade runt dem båda.

Simons ansikte förblev svalt. ”Du är för högljudd.”

Han hade alltid varit naturligt distanserad, och visade ingen vidare värme ens mot Julia.

Julia fnös och putade, och grimaserade mot Simons profil.

Hon kröp nära och hängde sig kärleksfullt om Sophias arm. ”Mamma, vem är det egentligen vi ska träffa i dag?”

Sophia strök mjukt över Julias mjuka lilla huvud, med ett svagt leende i mungipan.

”Jag antar att han är som en morfar för mig.”

”Vad är han för sorts person?” Julias ögon glittrade av nyfikenhet, och till och med Simon kunde inte låta bli att kasta en blick dit.

Sophia hade aldrig berättat om Dylan för dem.

Sophia mindes hur Dylan såg ut, och hennes leende blev allt mer ömt.

”Det märker du när du träffar honom.”

I hennes minne hade Dylan aldrig blivit arg på dem.

Inte ens för fem år sedan, när Sophia gav sig av utan att säga hej då—när de till slut fick kontakt igen hade han bara oroat sig för om hon hade det bra utomlands.

När Sophia tänkte på Dylans bekymrade ord i telefonen värkte hjärtat till igen.

För fem år sedan, när hon åkte, hade Dylans hälsa redan börjat svikta.

Den här gången kom de tillbaka för att Dylan var kritiskt sjuk.

När hon sköt upp dörren till sjukhusrummet och såg den sköra Dylan ligga i sängen kunde Sophia inte hålla tillbaka, utan brast i gråt.

Dylan såg så mycket smalare ut nu, inte alls som mannen hon mindes.

När han hörde ljudet vid dörren vände Dylan långsamt blicken ditåt.

När han fick syn på Sophia lyste hans ögon genast upp.

”Sophia?”

Sophia nickade och torkade bort tårarna. Så fort hon släppte taget sprang Julia nyfiket fram till sängkanten.

”Är du personen som min mamma kom tillbaka för att hälsa på?” Julia blinkade med sina stora ögon, så söt att hjärtat nästan smälte.

Dylan satte sig lite rakare. När han såg de två barnen tvekade hans blick ett kort ögonblick. ”Du måste vara Julia?”

Julia nickade ivrigt, och hennes två fina flätor studsade gulligt när hon glatt hälsade på Dylan.

Sophia puffade försiktigt på Simon, som en uppmuntran att gå fram till Dylans säng och säga hej.

Dylan hade hört Sophia prata om de här två barnen förut, men när de faktiskt stod framför honom vågade han knappt tro det.

Ändå—att se dem återvända fick hans hjärta att lugna sig.

Sedan såg Dylan på Sophia med oro. ”Sophia, har du inte tagit hand om dig där borta? Du ser mycket smalare ut än förut.”

Sophia kämpade emot tårarna när hon drog fram en stol bredvid Dylans säng. ”Säger du det—se på dig själv! Du är ju bara skinn och ben!”

Så fort hon började prata bar Sophias röst på en tydlig snyftning.

Dylan sträckte hastigt fram handen, som om han ville torka bort hennes tårar.

Julia satt tyst först, men efter ett tag blev hon rastlös.

Hon drog i Simons arm, och de smög längs väggen och slank ut ur rummet.

Sophia var upptagen med att prata ikapp med Dylan och märkte inte barnens rörelser över huvud taget.

Julia gick nyfiket ut och började utforska sjukhuskorridoren.

”Mamma sa att vi inte får gå iväg,” varnade Simon strängt.

Han sträckte ut handen för att ta tag i Julia och dra tillbaka henne.

Julia satte av i ett litet språng, vände sig om och räckte retsamt ut tungan åt Simon. ”Vi tittar bara lite, vi kommer strax tillbaka…”

Hon hann inte ens avsluta meningen innan Julia kände hur hon brakade rakt in i något hårt.

Det gjorde ont!

Det kändes som om näsan nästan gick av av smällen.

Julia föll bakåt ner på golvet och gnuggade näsan medan tårarna brände bakom ögonlocken.

”Vems barn är ni? Var är era föräldrar?” frågade en mansröst ovanifrån.

James kastade först en snabb blick på Zachary för att försäkra sig om att han inte var arg, och gick sedan för att hjälpa barnet som ramlat.

Men Zachary var redan i rörelse och hann före—han hukade sig ner innan James nådde fram.

Han hjälpte Julia upp och frågade mjukt: ”Gjorde du dig illa när du föll?”