En egen flock

KESKA: ”James, Jessie, Lissa, Liam! Kom igen, nu åker vi! Vi kommer att bli sena!” skrek mamma. Som vanligt lämnade hon mig utanför igen. Jag heter Keska, jag är mellanbarnet i alfafamiljen, fastklämd mellan två tvillingpar.

I dag är det vår kusin Adrians edsceremoni. Han har hittat sin partner, och nu ska han ta över Moon Rise-flocken efter farbror Asa och faster Gina.

Jag lärde mig ganska snabbt, efter att Lissa och Liam hade fyllt fem, att jag var tvungen att vara uppmärksam – annars blev jag lämnad kvar och hamnade utanför familjegrejer. Ibland gjorde det mig inget, men inte i dag. Så när mamma ropade på dem såg jag till att jag var redo. Jag tänkte inte missa Adrians ceremoni.

Jag var först nerför trappan, medan de andra fyra tog god tid på sig. Jag passade på att plocka ihop snacks och vatten till resan. Det var två och en halv timmes bilfärd från vår flock, Blue Crescent, till Moon Rise. När jag gick ut genom dörren stod tre stora svarta SUV:ar framför flockhuset. Alla hade mörktonade rutor och var sådana med tre sätesrader.

Jag gick till den sista i raden, kröp in längst bak och väntade på att resten av familjen skulle lasta in sig. Varför den sista? För att ingen av tvillingarna ville sitta med mig, så det var bara enklare – och gick snabbare – om jag satt i en helt annan bil. Och tog jag den sista skulle de inte se mig och börja gnälla: ”Varför får hon åka först!” Så sista bilen fick det bli.

Första SUV:en var bara krigare, åtta stycken i den. I den andra satt två krigare och familjen: pappa, Lissa, mamma, James, Liam, Jessie. Så där fanns det ändå ingen plats för mig. I den sista satt sju krigare till – och jag.

Klockan var nästan 9:00 när vi rullade ut genom flockens grindar. Jag länkade min enda vän, Mackie, för att påminna henne om vad det var i dag. Mackie, kort för Mackenzie. ”Mackie, kom ihåg att jag har Adrians ceremoni i dag, så jag är inte hemma förrän sent.”

MACKIE: ”Fan, det hade jag glömt. Vad ska jag göra hela dagen då? Jag hade hoppats att vi skulle hinna träna lite på skjutbanan.” länkade hon tillbaka.

KESKA: ”Förlåt, gumman. Jag lovar att vi tar tid i morgon på banan, och kanske kör lite aikido också. Jag kan bara inte missa Adrians ceremoni.” länkade jag tillbaka.

MACKIE: ”Ja, jag fattar. Hoppas du åtminstone får lite kul.” skickade hon.

KESKA: ”Tack. Du, du kan ju gå och baka småkakor med Nana Lilly. Hon är alltid sugen på sällskap, och tänk bara på hur många kakor du kommer kunna äta.” skickade jag. ”Spara några åt mig bara.”

MACKIE: ”Du vet, jag kanske gör det. Och jag ska fundera på om jag ska spara några åt dig.” sköt hon tillbaka.

KESKA: ”Men hallå, orättvist. Jag måste verkligen vara där.” svarade jag. Jag stängde länken efter att vi passerat grindarna och lutade mig bara tillbaka och såg landskapet glida förbi. Det mesta var skog, och det fanns en liten sjö. Tallar, björkar och ekar omgav vår flock, och vi använde området för att jaga och springa. Vår flock hade runt femtonhundra medlemmar – varken minst eller störst – men vi var en av de starkaste.

KESKA: Ungefär en timme in i resan delade jag ut snacks och vatten som jag hade tagit med till killarna jag åkte med. ”Är det någon som vill ha vatten eller en müslibar?” hann jag precis fråga när mobilen plingade till.

KESKA: Det var märkligt, för ingen förutom Mackie ringde eller sms:ade mig, och eftersom jag hade länkat henne när vi åkte visste hon redan. Så jag tänkte att det var fel nummer och struntade i det. Men det plingade igen, så jag kollade.

Från Jessie: (x2) Vill du!! Säga åt din kompis Seth att lämna mig ifred!!! (arg emoji)

KESKA: När jag hade läst hennes sms fnissade jag. Så hon hade antingen glömt att säga det till honom, eller så hade hon bara struntat i att berätta att vi skulle vara borta i dag. Ha!

Från Keska: Förlåt, jag vet inte vem du menar. Jag skickade tillbaka till henne. Men jag visste precis vem hon menade: Seth Harpper, ordinarie forward i vårt hockeylag, Blue Howlers, som också var maskoten för alla våra idrottslag. Och min näst bästa exkompis. Ha! Telefonen plingade igen.

Från Jessie: DU vet exakt vem jag menar. Han är din dumma kompis!!!

KESKA: Jag kunde inte låta bli att skratta rakt ut åt det där. Undrar vad Seth skulle säga om han visste att det var så hon egentligen tyckte om honom.

”Vad är det som är så roligt?” frågade Frank krigaren, som körde.

KESKA: ”Jessie”, säger jag. ”Hon tror att jag har någon sorts kontroll över hennes senaste leksak bara för att vi brukade snacka.” Det fick killarna jag åkte med att småskratta. (Lät det elakt? Förlåt – inte meningen!)

Från Keska: Jaha… Du… menar… Seth Harpper… Förlåt, jag har inte pratat med Seth på över en månad. Senast jag försökte ringa honom fick jag meddelandet: ”Numret du försöker nå används inte längre.” Förlåt, Jessie, det verkar som att du får lösa den här själv. Jag pratade högt medan jag sms:ade tillbaka till Jessie.

Killarna hade riktigt roligt åt alltihop. Telefonen plingade igen.

Från Jessie: Men kan inte DU bara gå och säga åt honom att lämna mig ifred!!?

KESKA: Typiskt Jessie, hon tror att jag blev kvar igen. Så brukar det vara i min familj. Om jag inte står precis framför näsan på dem så finns jag inte. Jag drog en frustrerad suck.

”Vad vill hon nu då?” frågade Frank.

KESKA: ”Typiskt familjeskit. De verkar glömma bort mig om de inte vill att jag ska göra något åt dem, och just nu tror Jessie att jag är hemma och bara kan springa över till Seth och säga åt honom att backa.” sa jag.

KESKA: Jag skickade ett snabbt sms till Mackie och förvarnade henne om vad som höll på att hända med Jessie, ifall Seth skulle försöka komma och gråta ut hos henne. Seth hade inte gett henne sitt nya nummer heller, så jag ser inte framför mig att hon kommer vara särskilt sympatisk mot honom just nu heller.

KESKA: ”Är det någon av er som har Seths nummer?” frågade jag. Pete, en av krigarna, svarade: ”Min lillebrorsa David har det nog, tror jag. De spelar i samma hockeylag.” ”Jag hatar att be om det här, Pete, men kan du ringa din brorsa? Och se om han kan gå och distrahera Seth, kanske få ut honom på isen eller något?” Jag hatade verkligen att be honom, men eftersom jag var här och inte hemma var det det enda jag kunde göra. Jag vet vad du tänker: hockeyträning på våren. Vi har en inomhusrink, och tränaren tog efter fotbollstränaren. Seniorerna tränar året runt, och det är inte som att det är hela tiden – kanske tre dagar i veckan, tre–fyra timmar per dag – för att hjälpa nästa års lag att vara på topp när säsongen drar igång.

Pete satt i passagerarsätet bredvid Frank och vred sig lite i stolen för att se på mig. ”Är inte du och Seth kompisar?” frågade han. ”Jag har inte pratat med Seth på över en månad. Jag tror att han skaffade ett nytt nummer och inte ens brydde sig om att ge det till mig eller Mackie.” Pete tog fram mobilen för att ringa sin lillebror.

”Hallå”, svarade Dave. ”Tja, lillebrorsan, hur är läget?” Eftersom vi allihop är vargar kan vi höra båda sidorna av samtalet, särskilt när vi sitter så här trångt.

Till och med jag – och jag får tekniskt sett inte min varg förrän om två och ett halvt år – men å andra sidan, om någon faktiskt hade brytt sig om att lägga märke till saker, skulle de veta att det var något som var annorlunda med mig, utöver bara mitt utseende.